Banér, Maria Eleonora, Tysklands förnämste förstar, Sveriges ypperligaste adel: det är med detta majestätiska följe af hjeltar, af en öm maka, af segertecken, af bestörta undersåtare, Gustaf Adolph återföres till fäderneslandet. Torstenson igenkommer till Stockholm. De ömma känslor, som hjertat erfar, då, efter en lång frånvara, återkommen till sitt fädernesland, man finner sig omgifven af slägtingar, af vänner, kan ej Torstenson erfara. Helt och hållen öfverlemnad sin sorg, upplifvar allt hvad som visar sig för hans ögon, minnet af den Hjelten han saknar. Han återser Stockholm; men hvad skillnad ifrån den tid han lemnade denna Sveriges hufvudstad? I stället för en Konung, omgifven af hjeltar, af ett folk som han förenat, finner han ett sörjande folk: rådsherrar, samdrägtige till Rikets upprätthållande, men bekymrade öfver de stora värf dem äro anförtrodda: och ändteligen på thronen ett spädt barn, som endast af sin oskuld väntar sitt stöd. Men detta barn var Gustaf Adolphs Dotter. Han omfamnar hennes fötter, han svärjer henne, han svärjer ännu mera faderns minne en evig trohetsed, och intagen af den renaste tillgifvenhet för Christina, öfverlemnar han sig endast åt sin sorg och sitt vigtiga embetes förvaltning. Kärleken förenar sig snart att lindra hans sorg; en ung skönhet, härstammad af en ätt, van att tygla Sarmatens öfvermod, intager hans hjerta.
