Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 267 —

Äktenskapet helgar hans låga, och oupplösliga band fästa honom med Beata De la Gardie.

Tredje Delen.

Med Gustaf Adolphs död hade manliga linien af Vasa huset utslocknat på svenska thronen. Christina, den store Gustafs Dotter, enhälligt hyllad och erkänd för Konung, hade med sin faders krona ärft dess fiender, och ibland dem, den som var i verket minst farlig, men hvars namn, hvars rättigheter syntes kunna rubba Christinas thron, så vida han med polska kronan förenade den äran att vara den enda Gustaf Erikssons manliga afkomma; ty hans begge bröder[1] voro döde för verlden. Uladislaus (Sigismunds son) boren svensk Kronprins, och ännu efter faderns olycka derföre erkänd af Sverige, men endast genom dess fel förlustig kronan, utan att honom sjelf något kunde förebrås, var nu utkorad Konung af Polen på samma tid, som det af Gustaf Adolph faststäldta stillestånd upphörde. Christinas förmyndare, orygglige i deras tillgifvenhet för Gustaf Adolphs blod, voro sorgfällige att befästa på hennes hufvud kronan och att bibehålla Tysklands frihet, erbjuda Polen fred, och anbefalla Jakob De la Gardie, hvars enda namn var

  1. Johan Casimir var Kardinal, och Carl Ferdinand yar Jesuit och Biskop.