mycket åt Historien som åt Vitterheten; då en gång den får se, att den förste af Rikets Råd[1], den förste Stiftaren af ett lärdt Samhälle i Riket, är ock den förste Ledamoten i denna Akademi, och att han ej endast bekläder detta rum som en älskare af bokliga konster, men som den värdigaste och säkraste domare af smak och vitterhet.
Näst honom kan med skäl räknas för en värdig Ledamot af ett vittert Samhälle den Rådsherre[2] som, nu frånvarande, har med den patriotiska kärlek som framlyst i alla hans gerningar, förenat en äfven så säker smak som behaglig skrifart, och om hvilken jag ville säga långt mera, om jag ej fruktade att man kunde tillegna en skyldig erkänsla det endast sanningen af mig kräfde till min uppfostrares lof.
Att förena i en hög ålder det mest glättiga sinne, och det prydligaste skrifsätt med styrelsen af ett Rikets Verk, som fordrar mer arbetsamhet, mera noggrannhet än snille, och som oftast kunde förqväfva det, är ett sällsynt efterdöme, men som vittnade mer än mina ord, huru mycket den Rådsherren[3] lärer både
