Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/314

— 298 —

Hvad dimma stiger opp! men åter, hvad för sken
Har skingrat detta moln! — En stråle, mera ren,
Har aldrig Svea väckt och hennes himmel dagat —
En hjelte reser sig, och trollet är förjagadt.
Nu ändtlig, säger Carl, må Svea glad och nöjd
Sitt öga lyfta opp till en förlorad höjd.
Hon af sin sälla tid, sin fordna äras minne,
Ett frö i hjertat bär, som gror ännu derinne,
Och väntar blott den dag, då himmelens beslut
Dess önskan gynna täcks att åter spridas ut.
Må ändtlig denna gång en öppnad utsigt renas!
Ja! svarar himlens drott: när kung och folk förenas
Till ett gemensamt mål, är Svea mäktig än
Att jaga fruktan in hos sina afundsmän:
Ja! Svea än en gång skall sig ur skuggan draga.
Jag hennes kungar ser, som oss till mönster taga:
En tacksam efterverld skall vörda våra spår.
Jag målet uppfyllt har; men du som ännu går
I spetsen för ett folk; ej endast för din ära,
Ej endast för din tid du har att spiran bära;
Men för den eftersyn du kungar lemna bör,
Och för ett fosterland, der minnet aldrig dör.

Hvad glans kring Sverges thron! Hvad sälla dagar bådas!
En Gustaf Adolph der och en Carl Gustaf skådas:
Två späda telningar af Sveas kungastam.
Ett gyllne tidehvarf syns åter skrida fram.
Emellan dessa två, förtjusta ögon sväfva.
Din lycka är för stor, o Svea! — rys och bäfva!
Kring thronen dödens moln sin skugga utbredt har.
Ur famnen af en mor, från hjertat af en far