Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 306 —

Något hopp visade sig väl nu för hans lycka; men friden, som är benägen att glömma det förbigångna, glömde ock Dahlbergs förtjenst, så att han ansåg rådligast att åter lemna fäderneslandet, der omständigheterne fordrade, att både styrande och lydande gjorde sig tills vidare obegripliga för hvarandra. Förut hade hans lärgirighet fört honom igenom Österrike in i Turkiet och kring hela Tyskland, hvars fästningar han med uppmärksamhet betraktat; nu begaf han sig till Italien, der byggnadskonsten af alla slag bäst inhämtas, och der han trodde sig med förmån kunna nyttja en eljest föga behaglig ledighet.

Man vet icke om det var ett förment rikets behof, eller bundsförvandters hemliga misstroende, eller Konung Johan Casimirs oförsigtighet, eller ock alla dessa anledningar tillsammanstagne, som påförde Konung Carl Gustaf nödvändigheten af ett fiendtligt inbrott i Polen; hvilket hade den verkan, att Dahlberg ej mera kunde anses lika så umbärlig, som när han nyligen uppvaktade i Stockholm. Han hade blott ett år uppehållit sig på andra sidan om Alperne, då General Mardefelt och Fält-Marskalken Wittenberg igenom bref fordrade honom till Polen, att biträda med de insigter, hvilka hedrat honom under tyska kriget, och dem han sedan igenom resor, flit och uppmärksamhet ansenligen utvidgat.