Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/324

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 308 —

honom ny ynnnest, nytt förtroende: sådant kräfde de kunskaper, den oförtrutenhet, den drist, den erfarenhet och den sinnesstyrka, som sällan förenas i en person, men hade dock alla funnit rum hos Dahlberg.

Sakernas lopp, en ny fiende, Danmark, kallade Sveriges Konung ur Polen; och vapenlyckan, som så ogerna blottställer den rådiga tapperheten, införde honom snart såsom segerherre i Jutland och på Fyen, för att låta krigets börda med sin hufvudtyngd hvila på fredsbrytarens skullror. Naturen, hvilken alltid i stort var frikostig emot Carl Gustaf, erböd honom nu öfvergång till Seland på en isbrygga, den hon på sekler icke plägade lägga. Konungen ville nyttja tillfället: Riks-Amiralen Wrangel och Grefve Ulfeldt kunde ej förmås till bifall; på Dahlbergs ord sker Tåget öfver Bält; och utan detsamma hade Sverige varit några landskap ringare, och verlden hade haft ett hjelteverk mindre att beundra.

Blef han ett kraftigt medel i denna sin store Konungs hand, att, i en farlig tid, tillvinna riket länder utan kostnad eller särdeles blodspillan, så fick han ock dela med Carl XI äran att hafva i märkelig mån bidragit till deras bibehållande. Ett olyckligt krig i Tyskland, och en förvirrad sakernas ställning i Sverige, hade ingifvit Danmarks Konung hopp, att igenom nytt fredsbrott återvinna de sednast förlorade orter. Faran var stor: lyckan stod