Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 316 —

för Grefve Dahlberg gick det än att fullkomna alltsammans under de små ledigheter, som då och då kunde tillfalla honom; ty rikets anseende, som han härmed sökte, eldade hans naturliga liflighet, och mödan likasom försvann, bortblandad i kärlek till fäderneslandet. Hans teckningar af Konung Carl Gustafs fältslag och krigsbragder, hvilka till dess Herres och egen heder utgingo i det allmänna, äro redan nämde. Desse voro af Konungen ålagde Grefve Dahlberg, i afsigt att upplysa dess historia, dock förnämligast, att de måtte blifva en muntrande föresyn för den unga KronPrinsen, hvars undervisande i fortifikationen och krigskonsten Konungen hade uppdragit honom, men hvilket förordnande, vid Konungens död, fördes under det obrutna testamentet.

Denna händelse ömmade alltid Grefve Dahlberg mer, än den glömska, hvari hans många förtjenster råkade; begge delarne en verkan af vissa grundsatser, som de rådande hade fattat, och dem de ej kunde öfvergifva, utan att gå emot sig sjelfve. Man kan likaväl säga, att hade Grefve Dahlbergs lycka något innestående hos det allmänna, så blef ock hans fordran en riksgäld, som Carl XI var angelägen att skyndsamt betala; emedan Konungen på kort tid, steg för steg, uppsatte honom ända till Råds-Embetet och Grefve-värdigheten. Grefve Dahlberg hade sjelf aldrig eftersträfvat denna höghet, ehuru han hade