Stormäktigste Allernådigste Konung!
När, inför Eder Kongl. Majestät, omgifven af en ansenlig lysande församling och under en ståt som Majestätet åtföljer, jag vid denna högtidlighet framträder, så sker det med den djupaste vördnad, men tillika med en häpenhet jag svårligen kan dölja eller öfvervinna.
Jag står här inför Thronen, att uti Akademiens namn föra ordet, och jag besinnar derjemte, att orden ej kunna hinna opp till ämnets höghet. Tystnad vore då väl det bäst talande, om vid detta tillfälle den vore tillåten.
Till min ursäkt måste jag ock uppriktigt tillstå, att jag mest öfverlefvat mig sjelf och att åldern sänkt min röst och släckt den sinneseld, som bör upplifva vältalighet, den jag fördenskull minst äger och på denna stunden mest behöfver.
Dock, i sanning, hvartill skulle den i dag tjena? Fordras att känna Eder Kongl. Maj:ts kärlek för vitterhet och smak, kärlek för Svenska språkets uppodling, för Skaldekonstens ädla och ljufva målningar; så finnes allt detta i denna Inrättnings grundläggning och sammansättning. Fordras ock, att känna hvad ett stort snille förmår skapa, hvad utrymme på utsigter detsamma intagit, med huru stor omtanke det sörjt för närvarande tid och tillkommande tider igenom uppmuntringar och belöningar;
