INTRÄDES TAL,
af
herr riksrådet m. m. grefve
AXEL FERSEN.
Mine Herrar!
Det torde kunna anses såsom något sällsamt, att, ehuru Sveriges Rike alltid bibehållit sin sjelfständighet, och sådana händelser detsamma icke öfvergått, som vanligen förändra folkslags seder och språk, har Svenska Språket icke destomindre undergått märkeliga förändringar, så i anseende till dess art, som i anseende till ord-lag och uttryck i dess sammansättning; hvilket tydligen sig röjer, då man jemför forntidens bättre skrifter med dem, som under de sednare århundraden utkommit.
Ibland flera orsaker som dertill kunnat bidraga, skulle förmodeligen den kunna anses såsom hufvudsaklig, att med vettenskapernas inkomst och odling i Sverige, Svenska Språket, som i vettenskapsvägen var föga kändt och nyttjadt, ej allenast kommit att sakna en efter dess egenteliga art lämpad skötsel, utan ock att lärdomsidkare, oftast mera kunnige om de främmande språkens, än om det Svenskas grunder och art, dels icke nyttjat språkets eget förråd vid undervisningen i vettenskaper, hvarigenom det småningom förlorat någon del af dess fordna rikedom och styrka, dels ökat
