genom de största bedrifter, varit styrdt af så stora Konungar, hedradt af så många odödliga medborgare. Bland detta Samfunds skyldigheter är, att återkalla ett aldrig nog ofta förnyadt minne af tre de ärefullaste Svenska Konungar, den som frälsade Riket, den som längst fört sin egen och Svenska namnets ära, och den hvars eröfringar segrat öfver lyckans obestånd. Vända vi vår tacksamhet till dem, som tillika äro föremål för medborgares täflan och efterföljd, finna vi Sveriges Konungar omgifne af kloka rådgifvare, djupsinnige statsmän, segrande anförare. Äfven i vår krigslyckas fall, hafva vi väckt förundran genom en hjelte, som inga faror kunde förskräcka, inga motgångar nedslå; genom en annan, hvilken räddade sitt fädernesland med en oöfvad här, som mot Rikets fiender tycktes vända samma jern, hvarmed den nyss plöjt fosterjorden. De sista tider, för nära vår egen att kunna dömmas, hafva öfvertygat verlden, att då Svenska segrar af omständigheterne äro tillbakahållne, finner Svenska snillet nya vägar till odödlighet. Det är mig icke lofgifvit, att gå till närvarande tid, icke till en Konung, som, född till Sveriges thron, af Svenska Folket förtjänt och emottagit större prof af förtroende, än någon som dertill blifvit vald, icke till dess regerings omsorger, hvilka våra efterkommande, som lika med oss njuta deras frukter, med mera frihet skola berömma, med en oafbruten tacksamhet föreviga. Åtanken af framtiden väcker hos mig ännu en känsla, den
