det är ej nog att finna nödvändigheten af denna inskränkning; den måste äfven till sjelfva dess gränsor utstakas med tydlighet. Medelvägen torde i detta som i andra fall vara den visaste, och det synes som Akademien, utan förkastande af etymologiens biträde, likasom utan att vänta allt deraf, kan och bör inom följande gränsor för alltid inskränka dess bruk i orthographien:
1:o Att Stamorden, som åberopas för rättskrifningen, böra finnas i det närvarande språket, samt vara icke allenast ännu kända och gångbara, utan äfven nödvändiga till ordmeningen: (till ex. grensle af gren); dock ändå med undantag af uttalets redan fastställda afvikelser, der sådana finnas.
2:o Att deremot inga obekanta, inga ur minnet bortkomna ord af det äldre språket, eller till ordmeningen likgilltiga slägtskaper af det närvarande, böra, såsom grunder för rättskrifningen, gälla till förändring af hvad ett allmänt skrifbruk eller allmänt uttal redan fastställt.
Så snart man icke antager dessa två nödvändiga föreskrifter, hvilka i grunden utgöra blott en enda, och strängt håller sig dervid, har stafningen icke mera någon säkerhet för etymologiska förändringar; gränsen för dessa blir omöjlig att utsätta; antagandet, beroende af olika tycken; och just det förloras, som man derigenom ville vinna för språket: ändtelig stadga och likställighet. Etymologien säger: detta
