Det är ej ett grundligare förmenande, att olika ljud målade för ögat utan någon skiljaktighet af tecken, icke skulle medföra större förvillelse än samma ord som betyder olika saker. Man skall aldrig taga så (således) för så (beså åkern) men väl skall man oftare läsa hop för hopp, ståt för stått, led för ledd, i fall ingen olikhet i skrifningen hastigt utmärker skillnaden. Meningen upplyser lätteligen om de lika ordens olika betydelser, men ingen mening upplyser främlingen om ordens ljud och uttal. Det händer i alla språk, att ett och samma ord har flera bemärkelser, och det är ännu ovisst, om det är en verklig ofullkomlighet. Men det är säkert en stor ofullkomlighet, att tvenne olika ljud någonsin tecknas på alldeles lika sätt, utan viss regel för uttalets skiljaktighet. Det är för öfrigt bokstafveringens ändamål, att icke allenast efter möjligheten uttrycka uttalet, utan äfven att, så långt ske kan, stadga och fästa det. Började man att skrifva spåt i stället för spått, bet i stället för bett, vis i stället för viss, gran i stället för grann, skulle icke allenast förvillelserna i meningen bli flera; sjelfva uttalet skulle i småningom derefter förändra sig, blifva släpigt och trånande.
Man förmodar ej, att någon man af omdöme skall åt dessa skäl neka sitt bifall. Men andre gifvas, som ur gilltigare orsaker, om ej bestrida consonanternas fördubbling, åtminstone frukta den, och bekymras deraf. De föregifva, och icke utan grund, att språket på sådant sätt
