samma stafvelse, såsom i fält, gestalt, svart, kort, (stackig) prakt, till skillnad ifrån qvält, valt, rart, kort, (spel) slakt; eller också står ensamt i stafvelsen, t. ex. be-gynte, vän-de, krys-te, skäm-de, sal-ta, het-sa, till skillnad ifrån syn-tes, län-ta, hys-te, täm-de, betal-ta, ret-lig, o. s. v.? — Se der alla frågor som i detta ämne förekomma.
För att nu annorlunda än efter godtycke besvara dessa frågor, blir det nödigt att uppstiga till en grundsats af en fullkomligt sjelftydlig gilltighet, och således ingen motsägelse underkastad. Af sådan beskaffenhet synes denna följande:
Ingen bokstaf i språket, följakteligen ingen consonant, kan ljuda dubbel, utan att antingen skrifvas två gånger, eller genom något annat öfverenskommit kännetecken utmärkas såsom sådan; — Med mindre någon skulle finnas, hvars beständiga natur det är att ljuda dubbel, så att han vanligtvis ej ljuder enkel, hvar helst han må förekomma.
Hvar och en consonant deremot, hvars natur det är att ljuda enkel, det vill säga, som öfver hela språket vanligen ljuder som enkel, kan aldrig få ett dubbelt ljud, utan på två sätt: antingen derigenom att den skrifves två gånger, eller genom något visst
