a) I korta stafvelser, såsom den sista i ätit, lysten, m. fl.; den medlersta i hederlig, lysande, m, fl., hvarest sjelfva dess rum i en sådan kort stafvelse utgör minnes-tecknet.
b) Eller då ordet är ett af de 18 enstafviga, i hvilka n efter öfverenskommelse uttalas dubbelt, till ex. min, än, han, den, m. fl.
c) Eller ändteligen när två consonanter af olika slag förekomma i samma stafvelse, då den första vanligen höres dubbel. Om undantagen från denna regel strax nedanföre.
Utom verkelig tvåskrifning, eller j, m, x, eller något af nyssnämda tre minnestecken, höres aldrig vid läsningen ljudet af dubbel consonant.
Oftare händer deremot, att af två olika consonanter i samma stafvelse, den första icke ljuder dubbel. Se här slutligen minnes-reglorna för detta undantag.
När ordet är en genitif, hvars nominatif ändar sig på en af de 11 enkla consonanterna, t. ex. mat, fot, sak, rök, rån, blod, stod, mod, m. fl. I deras genitiver höres ej den första consonanten dubbel. Man uttalar mats, fots, saks, röks, råns, blods, stods, mods,
