lika med det af konsonanten j. Samma ljud har således tvenne tecken, hvilket väl kan anses för ett öfverflöd, men dock i vissa fall medför sin nytta. G synes med skäl böra brukas hellre än j i sådana ord, som hafva det hårdare g i sin stam eller i sina böjningar, såsom gaf af gifva, gick af gå. J framför i skulle i gilla, gissa och dylika ord både få ett besynnerligt utseende, och kunna leda till förvillelse. Det dubbla ljudet af g har emedlertid i stafsättet åstadkommit några felaktigheter. Detsamma som händt genom det lindrigare ljudet af k och sk, har äfven här inträffat. Man har orätt trott sig behöfva skrifva gjenljud, gjespa, gjöromål, eller ock gienljud, giespa, giöromål. Likaledes hafva g och j stundom blifvit förblandade och nyttjade för hvarandra.
De fleste som skrifvit om svenska stafsättet, eller bemödat sig om dess stadgande, hafva lagt etymologien till grund, för skrifningen af flera ord. Man har påstått, att alla härledda ord eller derivater borde, så vidt möjligt vore, behålla lika stafning med stamorden. Detta, som äger något skäl då fråga är om böjningar af samma ord, har helt visst i svenskan blifvit sträckt för långt. Då ljudändringen bestått i ombyte af vokaler, har man såsom regel antagit, att vissa vokaler ägde en närmare skyldskap med hvarannan, och således voro mera berättigade
