företäller sig såsom icke otroligt, att åtminstone många deribland torde, likasom så många föregående, efter handen draga sig närmare det rätta svenska bokstafsljudet; att t. ex. endossera, enlevera, entreprenör, embuskad, torde antaga samma uttal som entutiast, emfas, entologi; — balkon, sallon, ballon, samma uttal som gallon, pardon, fason; — bassin, klavessin samma uttal som satin, kusin, gredelin; — blessur, armur, samma uttal som figur, partitur, kultur, frisur, ruptur; — bust, kostum, debutt samma uttal som suplik, lakun, latitud, allusion, o. s. v. Om detta än icke skulle inträffa, tror Akademien sig dock böra tillsvidare förutsätta möjligheten deraf. Den visaste medelvägen synes henne således den, att för närvarande hvarken införa i sådana ord någon stafning som uttrycker deras fransyska ljud, eller föreskrifva för uttalet någon sträng lagbundenhet till de svenska bokstafsljuden. På denna grund fastställer hon, att så mycket enligheten med det öfriga språket fordrar, blott aflägsna från ögat den fransyska stafningen; lemnande uttalet emedlertid sin fullkomliga frihet, till dess det fått med tiden stadga sig. Akademien torde derefter blifva i stånd, att i den Ordbok hon framdeles kommer att utgifva, närmare lämpa stafningen af dessa ord efter deras då mera faststäldta svenska eller fransyska uttal: i fall, oaktadt allt, detta sednare skulle då befinnas det ännu rådande. De få undantag härifrån, som redan för det närvarande synas kunna med trygghet vågas, skola finnas på sina behöriga rum antecknade.
