Att införandet af accenter i språket, blir genom allt detta, i ett och annat fall, nödvändigt, torde ej behöfva påminnas.
Dessa fall äro, 1:o ändelsen på e i orden armé, elysé, fé, fojé, spondé, kommité med öfriga af samma ändelse, i hvilka tonvigtens rum bör utmärkas genom en akut; 2:o några få ord sådana som dôm, rôl, med flera, hvari ögat synes behöfva till sin rättelse, att uttalet genom en cirkumflex tillkännagifves. I alla öfriga ord, (skulle också någon förvillelse om tonvigtens rum blifva någon gång möjlig,) synes likväl bättre, att hänskjuta undervisningen derom till vanan och bruket, än att införa i språket en vidsträcktare användning af dessa främmande tecken. Anmärkes likaledes, att då ljudlagarne för f, m, n, o, i de från andra språk upptagna ord, stundom något åtskilja sig ifrån dem som gälla i de ursprungligt inhemska, till ex. i strof, dam, (dame) entusiast, ekonomi, måste denna obetydliga skiljaktighet, på lika sätt, åtminstone tills vidare, af bruket inhämtas.
Akademien tillägger till dessa smärre påminnelser, att då ph såsom f, och th såsom t, icke allenast äro i sig sjelfva fullkomligt onödiga, men äfven begynt, att af andra nationer bortläggas, har hon icke kunnat anse dem såsom för vårt språk mera omistliga än för sjelfva italienskan, hvilken redan längesedan upphört att bruka dem. Akademien har derföre trott dem kunna, jemväl i svensk skrift, utan saknad umbäras. På lika sätt har hon äfven
