En annan och svårare fråga uppkommer om våra egna, äldre och nyare. Visserligen borde dessa, framför alla andra, rättas efter vår egen språkstafning, så snart de nemligen icke äro tillnamn, det vill säga, beroende af enskilt behag och nästan icke underkastade några allmänna språklagar. Men sådant är i den delen brukets och vanans välde, att Akademien vågar ännu i detta mål ingenting afgöra. Det är redan ej alldeles ovanligt att se skrifvas Albrekt, Erik, Knutson; men ögat skulle kanhända svårligen väna sig vid att se skrifvas på samma sätt; Karl, Kristina, Kristoffer m. fl. Troligen skall ett allmännare bruk af vårt eget inhemska k, småningom införa denna rättare stafning; och Akademien skall för sin del icke vara, i sådant fall, den sista att antaga den.
Slutligen, och då Akademien räknar för särdeles pligt omsorgen att dessa föreslagna förändringar vid de upptagna främmande ordens stafning, icke må genom missbruk och illa förstådd användning, leda till skada för språket, och till införande af främmande ord, öfver behof och mått, har hon varit betänkt på, att i tid möta denna olägenhet, och att sätta, så långt på henne ankommer, en gräns för öfverdriften.
Det gifves först och främst några främmande ord, hvilka, ehuru i tal och skrift allmänt antagna och äfven i flera fall behöfliga, likväl skulle till deras stafning mindre lyckligen förändras och låta, under denna nya bokstafsdrägt, mindre igenkänna sig. Sådana äro t. ex. orden
