ackusativen, som alltid följer på sitt verb. Man har sedan velat stadga en skillnad emellan den raka och de böjda kasus i definita pluralet, genom ändelsen e i den förra och a i de sednare, t. ex. herrarne, herrarna. Men af samma skäl, eller skillnadens oumbärlighet, har den icke blifvit allmänt iakttagen, och är genom bruket förvandlad till en blott ljudregel.
Olika ändelser, för att åtskilja generer i adjektiver, pronominer och participer, äro genom ingen allmän språknatur nödvändiga, emedan egenskapen och förhållandet blifva desamma, om hvad kön frågan ock är. Det egentligen personela pronomen han och hon synes ensamt böra göra undantag. Sådana olika ändelser medföra dock sin nytta för tydligheten och välljudet i de språk, som tillåta en friare ordens omkastning eller inversion. I det svenska hafva adjektiver och pronominer haft kasus, och i dessa kasus, olika ändelser för hvardera af de tre generer. Participerne hafva äfven haft sin generiska skillnad i ändelsebokstafven. Dessa olika böjningar voro dock mindre behöfliga, och äro derföre till större delen bortlagde. Kasus hafva här haft samma öde, som i substantiverna. Som ordställningen aldrig lemnar i ovisshet, till hvad substantif ett adjektif, ett pronomen eller particip hör, så har man funnit mindre nödigt, att för alla tre generer äga en särskilt
