sammansatta ord, hvarå exempel ofvanföre blifvit anförda.[1] Långt ifrån att fördömma de tvenne ändelser, som några grammatiska böjningar fått, har Akademien funnit dem för språkljudet icke kunna umbäras. De som häremot anföra nödvändigheten af den grammatiska ordningen, glömma den ännu större nödvändigheten att äga ett välljudande och användligt språk. Om något annat skäl än detta behöfves, kan det hämtas ifrån bruket i andra odlade språk. För att vinna ett bättre ljud, har fransyskan flera egenheter, såsom t. ex. dessa: a-t-on, veillé-je, l’on eller on, och hvad ännu mer är, utsäges i deklamationen af detta språk samma ord olika, då det följande börjas med en vokal, och då det börjas med en konsonant. Sjelfva latinen, som äger så fria inversioner, företer exempel af vexlade bruk i afseende på partiklar, hvilka ofta förekomma och icke kunna i konstruktionen skiljas ifrån de ord hvartill de höra, såsom: a patre, ab amico, e domo, ex usu. Både förnuft och efterdömen sammanstämma således att bekräfta de ljudreglor, som finnas i vårt språk af bruket införda, och dem Akademien för sin del varit mån att bevara. Hvilka de äro, ses af sjelfva Afhandlingen, och i synnerhet af dess fjerde afdelning.
- ↑ Se sid. 9 och 10.
