3:o Språkets tillväxt och riktande.
Hvar och en som genom eget längre bruk deraf, fullkomligen känner det svenska språket, har tvifvelsutan funnit, att det inom sig saknar flera nödvändiga ord. Bristen röjer sig förnämligast, då fråga är att afhandla vettenskaperna, att uttrycka vissa finare tankeskillnader, eller att skillra umgänget. Det tyckes ej gifvas mer än tvenne utvägar att afhjelpa denna brist: den ena, att tillskapa nya ord; den andra, att ifrån främmande språk låna dem, som i vårt eget behöfvas. Man har väl föreslagit en tredje, att upplifva föråldrade ord. Hvad Stjernhjelm i detta afseende börjat, och hvad Verelius fullgjort, är förut nämdt. Svedberg uppgifver i sitt Schibboleth en förteckning på gamla ord och talesätt, som han trodde kunna återtagas. I nyare tider hafva äfven sådana försök blifvit gjorda, och Akademien har af den arbetsamma och nitiska Assessoren Samuel Gagnerus emottagit en hel samling af åldriga ord, genom hvilka i hans tanka språkets behof till en del kunde fyllas.[1] Den som rätt känner dessa behof, har dock svårt att föreställa sig, att hjelpen bör hämtas ifrån de tider, då vettenskaperna voro okända eller vanställda, och då begrepp, seder och umgänge voro i sin råhet, eller åtminstone i odling föga framskridna. Om ett
- ↑ Ett profstycke af denna Samling hade Gagnerus låtit införa i Lärda Tidningarna 1774.
