på anf. st. i G. erbjuder sig såsom den enklaste rättelsen.
Asater, adj. (Isl. ásáttr) ense (om), nöjd (med). göras -tir, öfverenskomma (om), VG.*
A sea, a se (asia, G.), v. a. 1) påse, åskåda. VM.* augum a., G.* sis a hinna, ɔ: synes, G.* man viþer binda &c. mæþ sæx l. tvem mannum þem þær viþ varu ok a saghu, U.* tvæggia manna vitni sum viþ l. nær varu ok saghu, Bj.* ME. SVl. 12; Chr. B. 18: 8; SVl. 13. vitni sum a saghu, G. 23: pr. 2) syna, besigtiga. VG. I. S. 4: 8; A. 4: pr; II. A. 4; SM.* 3) tillse, undersöka. G.*
A sighling, f. påsegling, öfversegling. göra (a) aþrum a., U.* SM.*
Asikkia (asikiæ, asikyu, asækyu), f. åska. VG.* Så har Ih. förklarat d. o., hvilket han, utan tvifvel riktigt, härledt ”ab As, communi deorum nomine, et ecka, transvectio, quum crediderit olim vulgus fatuum Thorum, dum tonat, curru suo quatere Olympum” (Gl. o. åska; jfr. disp. Vet. catal. regg. Sv. G. s. 140 o. f.). Han antager, hvad jag ej finner skäl att antaga, att o. a. bör sammanbindas med det därefter följande elder, såsom svarande mot det nuvarande ordet åskeld. Då ordet åska tydligen är sammandraget af asikkia, l. såsom det i en hs. (II. U. 13. not. 10.) läses, asækyu, då med as i denna sammansättning otvifvelaktigt menas Thor (såsom åskan ännu hos oss äfven kallas tordön (Thors dån l. bullrande), på D. torden, och då detta buller tillskrifvits Thors åkande (jfr. Geijer, Sv. R. häfd. I. s. 268, 269, Saml. skr. s. 206, 207), hvaraf kommer provinsordet torsåka, likasom man ännu ofta hör sägas att åskan kör, så synes ingen ting kunna vara mera klart, än att senare delen af ordet a. är ordet äcka, körsel, hvilket också af Ih. antages såsom allmänt kändt, och ännu i flera landskap är brukligt (se t. ex. PM. Hall. Ordb.), och äfven i Skåne är så allmänt bekant (ehuru det, lika med många andra, saknas hos Rz.), att Lindfors i sitt Svenska och Latinska Lexicon upptagit det såsom allmänt Svenskt ord. I några gamla, af R-t (II. 222) anförda hss. förekommer asikkia, asikkionna (gen. defin.).
Aska, f. aska. hema i a. sitia, ett föraktligt ytrande om en broder, som säges ej göra annat än sitta hemma vid spisen, under det att andra syskon äro i nyttig verksamhet; samma mening ligger i de hos oss brukliga titlarne askefis, askepjäsk m. fl., likasom i dylika benämningar hos andra folk, såsom aschenbrödel, cendrillon; jfr. A-n Ordb. o. oskeladd. )( fara köpfærþum, VG.*
Asker, m. 1) spjutskaft (af askträ). Se Spiutsasker. 2) spjut. (Isl. askr förekommer äfven i denna bem., likasom almr, almträ, äfven har betydt båge; se Fr.) at taka ma mæþ ask ok ænda (för askar ænda) ok öxa skapti, med änden l. spetsen af spjutet &c. U.* at han aske ok odde (för askar odde) taker til, VM.* Flera exempel af dylika sätt att mäta korta afstånd äro anförda af Gr. RA. s. 68, 69. Man skulle förklara dessa talesätt så, att a. betydde spjutskaftet och ænde l. odder särskildt spjutets ände l. udd, om det icke vore en mycket ofta förekommande grammatikalisk figur (kallad hendiadys, εν δια δυοιν), då till närmare bestämmande af en saks beskaffenhet, bestämmelsen uttryckes genom ett särskildt subst., såsom om två särskilda saker menades (jfr. Bihanget). 3) ask (hvari matvaror förvarades). vara saman om ask ok disk, vara samman om maten som tages ur samma ask och ätes af samma fat, )(
