Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/K
| ← J |
|
L → |
K.
Kafli, m. (Isl. kefli) kafle, käpp.
... ...
Karina, f. (af Lat. carena, sammandr. af quadragena; Isl. kárína) fyratio dagars fasta (ålagd som penitens). -nu (gen. sing. för pl.) millan, mällan fastorna, ɔ: på de tider då han icke fastar, VM.* Jfr. Fasta, f.
... ...
Kirkiubol (kyrkiu bol), n. prestgård. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. II. Kr. 1: 1; 2: 1; H.* Sm.*
...
Kirkiu byr, m. kyrkby. VG.*
Kirkiu drap, n. dråp som sker i kyrka. VG.*
Kirkiudroten (pl. -tnar, -tna), m. kyrkvärd. VG.* Sm.* Jfr. Kirkiuværiandi, -gömari.
... ställen talas därom, att man stjäl från en annan i kyrka (l. kyrkegård), hvarvid i U. och H. anmärkes att tjufven bröt gen samu kirkiu.
...
Kirkiu lykil, m. kyrknyckel. SM.*
... ...
Kirkiu þiuver, m. kyrktjuf, den som stjäl från kyrka, l. i kyrka l. kyrkegård från andra. U.* SM.* H. M. ind. 33.
...
Kista (kysta), f. kista. St.* Jfr. Ark.
... ...
Klokna oþensdagher, m. onsdagen näst före påsk, så kallad däraf, att kyrkeklockorna då bundos, för att ej mera gifva ljud under dagarne före påsk (jfr. Dymbilvika). VG.*
Klokskaper, m. (Isl. klókskapr) slughet, list. VG.*
... ...
Kniver (knif, Sk.), m. knif. VG.* ÖG.* VM.* Bj.* G.* Sk.* sitia um knif ok kötstikki mæþ manni, allitt., ɔ: sitta till bords med en annan, äta af samma köttstycke och bruka samma knif, VG.* Jfr. Enæggiaþer; Mat-, Tælghekniver.
...
Kolbrænna, m. (R-t, II. 266, tror d. o. vara f.; jfr. Ormylia) kolbrännare; ett namn som gafs Konung Æmunder (Anund) därför, att han var river i ræfstum sinum at brænna hus manna, VG.* (Jfr. Bihanget.)
... ...
Koppofunder (köpo funder), m. fynd af bin som svärmat och satt sig i en ihålig trästamm. VG.* Förra delen af d. o., koppa, är för öfrigt alldeles okänd, så att det icke en gång kan med säkerhet afgöras om det eg. betecknar den trästammen hvari bina satt sig l. själfva bina. Ih. antager att kopp betyder bi, och att det ordet förr haft en vidsträcktare bem. och inefattat alla slags insekter, såsom bevis hvarpå anförs Eng. cobweb, spindelväf, som skulle komma af cob, spindel; men om detta, och det äfven anförda Holl. och T. spinnekop, eg. spindelhufvud, skulle höra hit, hvilket är mycket tvifvelaktigt, kunde äfven åberopas vårt i allmogespråket brukliga etterkoppa, etterkopp, D. edderkop, GD. etærkop, spindel, eg. gifthufvud. Att d. o:s eg. bem. redan då VG:s yngre cod. skrefs, ej var allmänt känd, kan slutas af den förändrade form ordet där fått.
Kor (defin. korn), m. chor, rummet närmast högaltaret i en kyrka. VG.*
Korf, ? (N. korv, ND. kurv) korg. Sk.* för æn -fnen ær fallen, härmed menas troligen en signal som gafs med en korg, hvilken, likasom en flagg, hissades och nedsläpptes, Sk.*
Korn, n. 1) säd (i all., växande l. tröskad). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. V. 9, 11: 1; Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* Chr. Kg. 26: pr; B. 37: 2; Kp. 6: 2; Tg. 27: pr; i ME. Kg. 23: 2; St. Kg. 13: pr; Chr. Kg. 26: pr. menas hafre, och likaså då det talas om att hæstum k. giva, VM.* örtogh korn, se Örtogh. Jfr. Qviki; Trö-, Hæsta-, Mæþal-, Spitals korn. 2) korn. )( rugher, U.* G.* Chr.*
... ...
Krafar vereldi, n. utkräfd mansbot; så kallades på Gotland mansboten i ett visst fall, då den kunde utkräfvas, men hämnd ej egde rum. þet kalla men k. . . þet al kreifia ok ai hemna, G.*
... Kun, se Kyn.
Kuna, se Kona.
Kunder, adj. (part. pass. af kunna 1) 1) kunnig, känd. þo at kunt se, fastän det har blifvit bekant, Sk.* Jfr. Valinkunder. 2) beslägtad. k. man, Sk.* mæþ frændum sinum ok kunnum mannum, genom pleonasm, Sm.* vir lösum han til kyns ok kundra manna, allitt., ɔ: att han må vara (såsom fri) bland våra slägtingar, ÖG.* mæþ kyni ok kunnum mannum, Sm.* han ær þem sva knæm k., þæn sum knæm ær kunnaster, allitt. ÖG.* þæn niþum ær næster ok kyni kunnaster, allitt. U.* VM.* kunnir (n. mæn) ælla valinkunnir, se Valinkunder. Jfr. Jam-, Okunder. ...
Kyn (kun, kön), n. 1) slag, art. annæns kyns, annat slags, Sk.* e hvat köns hug &c. Sk. I. 95. not. 25. Jfr Alskuna; Al-, Hværs-, Þæs-. 2) kön. Se Mankyn, Karlköns. 3) slägt, slägtskap. iæmn kynnum, lika nära i slägt, VG.* kyni kunnaster, se Kunder 2. ægha k. viþer man, Sk.* Jfr. Kynni. 4) slägt, slägtingar. gutniskt k., G.* i sino kyne, VM.* til kyns ok kundra manna, mæþ kyni ok kunnum mannum, se Kunder 2. sighia þem k. vara, Sm.* af kyni næfnæ (næfnd), vitæ mæþ tvigiæ mannæ vitni ok tolf næfndum mannum i kyni sinu, &c. Sk.* Jfr. Moþur kyn, Fullkyniaþer.
...
Kusta, Kuster, se Kosta, Koster.
Kval, Kvar, och andra ord som i ÖG. börjas med kv, se under Qv-.
... lärare). SM.* 2) säga. kena -ner sik ha- vande vara, ME.* St.* 3) erkänna. sva mykin ær kænd sak som skærskutin, St. Jfr. Bekænna. 4) känna, igenkän- na, VG. G.*; äfven återfinna bortstu- let gods, som man igenkänner såsom sitt. Sk. -nis pet ater, se Ater 3. Jfr. Ræt-, Sankænna. 5) tillegna, påstå nå- got vara sitt 1. en annans. k. sik (dat. 1. sæ) skogh, ior, ra ek rör &c. U. V. 17: 3, 4; SM.* Sk.* k. sik mera ok an- drum minna, U.* ME.* Chr. J. 33: 1. hin (sum) sik þæt (1. iorp) kændi han ei atti, U. J. 15: pr; H.* havi ænga tiltalu sik noket k. af þy gops, ǝ: fordra nå- gon del däraf som belöning, SM* 6) tillvita, beskylla någon för. k. manni lagha spial, andrum lægher, kunu morb &c. VG.* OG. U.* SM. G. 4: pr; M. 8: pr; VM.* G.* Sk.* ME.* þæn sum (Lat. cui) drapit 1. sarit -nis, ÖG.* kuna -nir man- ni barn (jfr. Barn 2), SM. Kk. 15: 4; G.* -nis manni at &c. VG.* ÖG.* SM. B. 5: 4; 16: pr. not. 9; 18: 7. n. 16. -nir (n. han) ha- num um &c., -nis (n. þæt) hanum, SM. B. 5: pr, 1; ME. -nis enum, n. att han vållat skadan därigenom att han ej stängt ef- ter sig, VM.* varper sipan kænt hen- ne, n. att hon begått hor, )( varper (n. hon) bar ok ataken, VM. kan -nas (n. manni ok kunu) gapsiviahæfp, VM.* -nis gapsivialagh, påstås sådan skyld- skap vara mällan mannen och qvinnan, VM. II. Kr. 24: 14. -ne siselvum sik, gif- ve sig själf skulden, skylle sig själf, Sk.* 7) k. sik, angifva sig, bekänna på sig. pæn a 1. havi sak sik -nir, U.* ME.* Jfr. Bekænna. 8) kænnas, v. dep. er- känna. k. skuld, gerning, drap &c. VG.* ME. Dr Vl. 6, 23; St.* Chr.* k. abs., U.* ME. DrVl. ind. 28; St. Thj. 1: 1. k. viper, se Viþer kænnas.
Kenna, f. 1) (af verb. kænna 1) undervisning. lerþra manna k., G.* 2) kännedom, vetskap. G.*
Kennidomber, m. kenna l. G.*
Kenneliker, adj. = vidherkænneligher. St.*
Kæpper (kepp), m. käpp. Sk.* ME.*
Kapsir, se Kæfsir.
Kær, kærr, n. kärr. U.* Chr.* )( mosi, VM.* )( dyande, Sk.* bönder agho tionda .. æi af -rom, ɔ: af pors som växer i kärr, och fordom, likasom ännu, stundom brukades i stället för humle vid ölbrygd, VM.*, där Ih. (Gl. o. kirsebær) alldeles oriktigt tror att fråga är om körsbär. Jfr. Porskær.
Kær, adj. kär. VG. IV. 12, 19: 3. )( okær, SM* ME. Kg. 5: 8; 6: 5.
Kæra (præs. kærir, impf. kærþi), v. a. kära, anställa åtal 1. rättegång; (eg. klaga öfver en handling 1. ett förhål- lande, med påstående om ändring 1. an- svar (Lat. queri), hvaremot i sökia (qua- rere) påståendet om utbekommande af sin rätt är hufvudbegreppet). k. abs., VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* G.* Sk.* þæn (n. sum) kærpi, Bj.* k. firi kunungs ræfst, kununge, laghmanne, kirkiunna formanni, ÖG.* H.* k. for soknamannum ok nagrannum, ME. Kg. 32. k. at han &c. ÖG.* VM.* Sk.* ærchibiskup olaver kærpi at iarnbyrb &c., : klagade där- öfver, H.* k. hvi han &c. ÖG.* k. þær a, VM.* St. Kg. 13: 2. k. ther up a, Chr. Kg. 24. pr. börn kæræ ey ofna, ɔ: där- om att deras jord blifvit såld, Sk.* kæ- rir han a domarans dom, o: klagar där- öfver då han för sent vädjat däremot, SM.* kæri nokor til barn hans, o: för att tillegna sig dem såsom trälar, VM.* k. eptir (þakka bot, gældi &c.), ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Sk.* ME.* þen septir kærir, ME. Eps. 44: 1. han sum æpti kæ re (vil egh sökia &c.), o: den som har rätt att kära, målsegaren, ÖG.* k. sep- tir sinum (n. frænda), anställa åtal om dråp å sin slägting, U.* k. um barda- gha, um 1. at gærnings mans, VM.* Sk.* ...
Kætil, m. kettil. Se Qværn, Kætilhöd.
Kætilhöd (kiættill hödde),? hjälm. ÖG.* Förra delen af d. o., som äfven finnes i JutL. III. 4, betecknar utan tvifvel hjälmens likhet med en kettil, om ej o. kætil eg. betyder ett ting som är gjordt af koppar (likasom Lat. ahenum och Gr. χαλκειον); senare delen kan härledas från AS. hydan (se Hiþi), l. från hovoþ, likasom ett kopparhufvud, l., såsom Ih. (Gl. o. hatt) antager, af hatter, Isl. höttr. I ett testamente af år 1311 (Sv. Dipl. N:r 1791) förekommer kætilhöth, och kettelhud nämnes i Lüneburgs gamla stadsrätt, se Braz. — Jfr. KA. Jydske Lovb. s. 328; Mb. D. Gl. o. kedelhat.
... ...
Köpfærþ, f. köpfärd, resa i handelsärenden. VG.*
... Köpstaþs maþer (köpstads-, köpstade man), m. stadsbo. SM.* VM.* Sk.* St.* Kötstikki, n. köttstycke. Se Kniver.
...