Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/K
| ← J |
|
L → |
K.
Kafli, m. (Isl. kefli) kafle, käpp. ...
Karina, f. (af Lat. carena, sammandr. af quadragena; Isl. kárína) fyratio dagars fasta (ålagd som penitens). -nu (gen. sing. för pl.) millan, mällan fastorna, ɔ: på de tider då han icke fastar, VM.* Jfr. Fasta, f.
... ...
Kirkiu byr, m. kyrkby. VG.*
Kirkiu drap, n. dråp som sker i kyrka. VG.*
Kirkiudroten (pl. -tnar, -tna), m. kyrkvärd. VG.* Sm.* Jfr. Kirkiuværiandi, -gömari.
... ...
Kirkiu lykil, m. kyrknyckel. SM.*
... ...
Kirkiu þiuver, m. kyrktjuf, den som stjäl från kyrka, l. i kyrka l. kyrkegård från andra. U.* SM.* H. M. ind. 33.
...
Kista (kysta), f. kista. St.* Jfr. Ark.
... ...
Klokna oþensdagher, m. onsdagen näst före påsk, så kallad däraf, att kyrkeklockorna då bundos, för att ej mera gifva ljud under dagarne före påsk (jfr. Dymbilvika). VG.*
Klokskaper, m. (Isl. klókskapr) slughet, list. VG.*
... ...
Kniver (knif, Sk.), m. knif. VG.* ÖG.* VM.* Bj.* G.* Sk.* sitia um knif ok kötstikki mæþ manni, allitt., ɔ: sitta till bords med en annan, äta af samma köttstycke och bruka samma knif, VG.* Jfr. Enæggiaþer; Mat-, Tælghekniver.
...
Kolbrænna, m. (R-t, II. 266, tror d. o. vara f.; jfr. Ormylia) kolbrännare; ett namn som gafs Konung Æmunder (Anund) därför, att han var river i ræfstum sinum at brænna hus manna, VG.* (Jfr. Bihanget.)
... ..
Korn, n. 1) säd (i all., växande l. tröskad). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. V. 9, 11: 1; Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* Chr. Kg. 26: pr; B. 37: 2; Kp. 6: 2; Tg. 27: pr; i ME. Kg. 23: 2; St. Kg. 13: pr; Chr. Kg. 26: pr. menas hafre, och likaså då det talas om att hæstum k. giva, VM.* örtogh korn, se Örtogh. Jfr. Qviki; Trö-, Hæsta-, Mæþal-, Spitals korn. 2) korn. )( rugher, U.* G.* Chr.*
... ...
Krafar vereldi, n. utkräfd mansbot; så kallades på Gotland mansboten i ett visst fall, då den kunde utkräfvas, men hämnd ej egde rum. þet kalla men k. . . þet al kreifia ok ai hemna, G.*
... Kun, se Kyn.
Kuna, se Kona.
Kunder, adj. (part. pass. af kunna 1) 1) kunnig, känd. þo at kunt se, fastän det har blifvit bekant, Sk.* Jfr. Valinkunder. 2) beslägtad. k. man, Sk.* mæþ frændum sinum ok kunnum mannum, genom pleonasm, Sm.* vir lösum han til kyns ok kundra manna, allitt., ɔ: att han må vara (såsom fri) bland våra slägtingar, ÖG.* mæþ kyni ok kunnum mannum, Sm.* han ær þem sva knæm k., þæn sum knæm ær kunnaster, allitt. ÖG.* þæn niþum ær næster ok kyni kunnaster, allitt. U.* VM.* kunnir (n. mæn) ælla valinkunnir, se Valinkunder. Jfr. Jam-, Okunder. ...
Kyn (kun, kön), n. 1) slag, art. annæns kyns, annat slags, Sk.* e hvat köns hug &c. Sk. I. 95. not. 25. Jfr Alskuna; Al-, Hværs-, Þæs-. 2) kön. Se Mankyn, Karlköns. 3) slägt, slägtskap. iæmn kynnum, lika nära i slägt, VG.* kyni kunnaster, se Kunder 2. ægha k. viþer man, Sk.* Jfr. Kynni. 4) slägt, slägtingar. gutniskt k., G.* i sino kyne, VM.* til kyns ok kundra manna, mæþ kyni ok kunnum mannum, se Kunder 2. sighia þem k. vara, Sm.* af kyni næfnæ (næfnd), vitæ mæþ tvigiæ mannæ vitni ok tolf næfndum mannum i kyni sinu, &c. Sk.* Jfr. Moþur kyn, Fullkyniaþer.
...
Kusta, Kuster, se Kosta, Koster.
Kval, Kvar, och andra ord som i ÖG. börjas med kv, se under Qv-.
... ...
Kætil, m. kettil. Se Qværn, Kætilhöd.
Kætilhöd (kiættill hödde),? hjälm. ÖG.* Förra delen af d. o., som äfven finnes i JutL. III. 4, betecknar utan tvifvel hjälmens likhet med en kettil, om ej o. kætil eg. betyder ett ting som är gjordt af koppar (likasom Lat. ahenum och Gr. χαλκειον); senare delen kan härledas från AS. hydan (se Hiþi), l. från hovoþ, likasom ett kopparhufvud, l., såsom Ih. (Gl. o. hatt) antager, af hatter, Isl. höttr. I ett testamente af år 1311 (Sv. Dipl. N:r 1791) förekommer kætilhöth, och kettelhud nämnes i Lüneburgs gamla stadsrätt, se Braz. — Jfr. KA. Jydske Lovb. s. 328; Mb. D. Gl. o. kedelhat.
... ...
Köpfærþ, f. köpfärd, resa i handelsärenden. VG.*
... Köpstaþs maþer (köpstads-, köpstade man), m. stadsbo. SM.* VM.* Sk.* St.* Kötstikki, n. köttstycke. Se Kniver.
...