Flokker, flukker (flock, Sk.), m. flock, samling. 1) flock, sällskap. flere æru i -ki, U. M. 9: 4. riþa mæþ -ke sinum, SM.* vara (mæþ) i f. ok farunöti, allitt. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* St.* Chr.* vara i f. ok l. æller i fylghi meþ, U.Kk. 21: pr. not. 96; SM.* vara i f. færd ok fylghi, Sk. I. 86. not. 49. f. ok l. eller sampnader, St.* Chr.* sanka frænder ok f. sin, för frænda flok (jfr. Asker), SM.* Jfr. Frænda flokker. Enligt Sn. Sturl. Edda, I. Köpenh. 1848, s. 532, skall o. þorp beteckna ett sällskap af tre personer, föruneyti fyra, flokkr fem, sveit sex, ferð fjorton, fundr femton, sokn sjuton, neyti niton, þioð tretio, fólk fyratio, fylki femtio, herr hundrade &c.; att dessa benämningar äro grundade på allitt., är uppenbart. 2) samlade anteckningar. lagh hafþus ströningium i flerum -kum, ɔ: i flera särskilda samlingar, U. Conf., där Lat. texten har: per plura dispersæ volumina (hvilka ord äro hämtade ur Påfven Gregorius IX:s stadfästelse på Decretalsamlingen, som till en del blifvit afskrifven i stadfästelsen på Chr., se föret. s. LXXXI), och yngre hss. för -kum hafva bokum. vigers -kar, samlingar, som antogos vara från Vigers tid, och åtminstone började af honom, men sannolikt ursprungligen haft sitt namn (Isl. flokkr, ett kort poem) däraf, att de bestått af korta rättssatser framställda i poetisk form, af hvilken ursprungliga form många spår finnas i de sedermera med prosaiska tillsatser allt mera tillökta skriftliga anteckningar, som legat till grund för de slutligen utarbetade lagböckerna (jfr. min skrift om Sv. ä. ind. s. 62–66; O. Rabenius, de fatis litter. iurid. in Suecia, Stockh. 1772, s. 60 o. f.). U.* 3) capitel (i lagböckerna). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. Kk. &c. rubr.; ME.* St.* Jfr. Broa flokker. Ih. (Gl. d. o.) har antagit att o. f. skulle vara beslägtadt med flaki och eg. betyda en tafla, och att då flera sådana taflor, på hvilka stycken af lagarne skulle hafva varit skrifna, blefvo lagda på hvarandra, däraf uppkom något som liknade en balk, hvaraf de större afdelningarne i lagböckerna fätt sitt namn. Denna förklaring grundar sig på den falska föreställningen om våra äldsta lagar såsom ristade med runor på balkar; den ofvan anförda benämningen vigers -kar, som ligger till grund för den nu ifrågavarande bem:en af o. f., betydde, såsom förut (under 2) blifvit anmärkt, endast muntligen framställda rättssatser; och då dessa omsider, i lagform skriftligen utarbetade, vid lagböckernas författande efter hufvudämnena fördelades på särskilda så
