Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/B
| ← A |
|
C → |
B.
Bagh, adv. bak, baktill. b. i gardhenæ, Sk.*
... ...
Bakbinda, v. a. bakbinda, binda (en tjufs) händer på hans rygg. )( bindis hænder for han, ME.* Chr. Tj. 9: 1. Jfr. Baker, Ærma band.
...
Bal, n. bål. Chr. Add. E. dömas til b., ɔ: att lefvande brännas, SM.* i bali brinna, brænna l. brænnas, U.* H. V. 20; ME. H. 10, 12: pr. St.* Chr. H. 4, 11, 15: 1; Add. F. J. man æller kunu i bali brænna, Bj.*
Balder, adj. bål, djärf. b. ok hugstor, VG.*
Balg, ? balg, skida. Sk.*
Balker (bolker), m. (Isl. bálkr, bólkr) 1) balk, bjälke. Se Undegerdh. Detta ord brukas bildvis i flera bem:er till betecknande af något större ...
Banaman, m. baneman, dråpare. U.* SM.* sander b., a) sann, verklig dråpare; b) )( haldbani och raþbani, SM.*
Bana orþ, banorþ, n. (Isl. banaorð) 1) banemans namngifvande, anklagelse för dråp. giva manni b., angifva någon som dråpare; vita l. vinna b. a hænder manni, bevisa en sådan angifvelse; viþer -þi ganga l. -þi viþer ganga, vidgå angifvelsen, bekänna dråpet, VG.* 2) dräpande, dråp. næmpna þrea (mæn) til b., ɔ: såsom dråpare, VM.* — Rask (Anvisn. till Isl. s. 196) anser senare delen af d. o. endast vara en i flera Isl. ord förekommande ändelse, då ordet endast skulle betyda dråp; men ordet förekommer i Isl. skrifter, likasom i VG., i sådant sammanhang, att det synes böra anses som sammansatt af bani och ord; hvarför ock BH. uppgifver såsom dess första bem. ”fama v. celebritas ob cædem hostis”; Fr. öfvs:r ”budskab om ens död”; EJ. ”ord for at have dræbt en”; Eg. ”nex, cædes (propr. fama cæde alicuius parta) ; Cl-V. däremot endast ”death”. Möjligt är att ordets bildning och ursprungliga bem. varit den af Rask antagna, men att det på en senare tid blifvit ansedt som sammansatt, och har öfvergått till den bem. som synes hafva blifvit den vanliga. Den nämnda ändelsen ingår otvivelaktigt i vinorþ, tilläfventyrs äfven i mætorþ, och lægher (Isl. lægorð) är troligen på samma sätt bildadt; mætans orþ är däremot tydligen ett sammansatt ord.
...
Banda (gen. och acc. -dur), f. fredskrets; en viss omkrets, som på Gotland en dråpare fick bestämma, och inom hvilken han var skyddad för hämnd. G.* draga -du, bestämma sådan krets; b. halder manni, ɔ: beskyddar honom, G.* Om d. o. bör härledas från ban, förbud, l. från band, är ovisst. Jfr. Vatu banda.
Banda vereldi, n. mansbot för den som blir dräpen inom sin fredskrets (banda). G.*
... ...
Bardaghi, m. (af bæria) 1) slag, stryk. VG.* SM.* VM.* Sk.* )( sar, SM.* VM.* Bj.* Sk.* ME.* Chr. Tj. 14. )( hog, SM.* )( stangæ hog, Sk. I. 95. slagh ok b., genom pleonasm, U.* VM. II. Kp. 12: 3. -gha (n. bolker), VG.* 2) slagsmål. ÖG.* þræta æller b., VM.* III sar æller slagh at enum b., SM.* Jfr. Hælgha-, Hælghudagha bardaghi.
... ...
Barn siang, f. barnsäng. döia i b., ÖG.*
Barn siuk, adj. f. sjuk i barnsbörd. St.*
Barn sot, f. barnsäng. döa i b., U.* VM. II. Æ. 18: 1; M. 7: 4.
... ...
Baugband, n. band om handlederna. G.*; T. öfvs. har hande bant. Jfr. Baugliþer, Ærma band.
Bauger, m. (Isl. =) ring. alt ir -gum bundit, allitt., allt är sammanbundet med ringar, G.*, där dessa ord förklara betydelsen af de tre i det föreg. omtalade sammanslingrande ormarne, så att de genom dessas rörelser bildade ringarne betecknade den rikdom som skulle tillfalla det första parets efterkommande, och hvilken uttrycktes med de nästföljande orden: boland al þitta varþa &c.; och själfva ormarne som kröpo ur hustruns barm, betydde hennes tre söner, som skulle blifva rådande öfver Gotland.
Baugliþer, m. handled, eg. ringled, så kallad af de i forntiden såsom prydnader brukliga armringar. G.* Af d. o. finnes ännu en lemning på Fårön vid Gotland, där sista leden af sjelarnes bakben kallas baulid; en tillämpning af det gamla ordet, hvilken tydligen först uppkommit genom ett skämt.
... ...
Biorn (biörn, Chr.), m. björn. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. II. B. 15: pr; H.* Sk.* ME. B. 18: pr; Chr. B. 21: pr; 23: 1. þæn a b. ær betir l. binder, allitt. VG.*
Biorn spiut, n. björnspjut, ett spjut till björnars dödande så gillradt, att det, då djuret går förbi, afskjuter sig själft. VG.* Jfr. Ælgspiut.
Biug, biog (byg), n. bjugg, korn. VG.* ÖG.* U.* SM. Kk. 5: pr. not. 12; Sk.*
Biugbröd, n. bjuggbröd, kornbröd. SM.*
Biug gærþe, n. stängsel omkring kornåker. Sk.*
... ...
Blot, n. (Isl. AS. =) (hedniskt) offer. G.* Jfr. Blotan.
Blota, v. a. m. dat. (Isl. =, såsom b. stein, lund, Kristni S. c. 2; Isl. landn. bók III. 17, likasom troa a lundi æller stena, U. Kk. 1: pr.; AS. blotan; MG. blotan, svarande mot Grek. σεβεσϑαι och λατρευειν, Marc. 7: 7; Luc. 2: 37.) dyrka (afgudar), offra. b. afguþum, dyrka afgudar och offra åt dem, U.* H. Kk. 1: pr. b. synum &c., ɔ: offra dem, G.*
Blotan (pl. -tir), f. offer, offrande. G.* b. miþ fulki, fileþi &c. G.* (Jfr. Bihanget.)
... ...
Bol, n. 1) gård, landtgods. VG.* ÖG.* U.* SM.* H.* G.* Sk.* ME.* Chr.* )( utskipt, se Utskipt. hava b. ok bygning annars mans, allitt., ɔ: såsom landbo, VM.* ræna annan b. ok bygning, se Ræna. landbo viti til bol sins, ɔ: bevise sin rätt till den arrenderade jorden, Sk. I. 225, där bol är gen. för bols, hvilken läsart endast finnes i en yngre hs.; man skulle väl kunna tro att bol sins borde vara bolsins, men bol sit förekommer med afseende på landbo strax efteråt. Jfr. Arvi-, Frælsis-, Gifto-, Kirkiu-, Landboa-, Provastu-, Presta-, Öþebol. 2) särskildt den gård, där egaren själf bor. fastar bita l. mæt biter i b. bonda, U.* VM. II. J. 13: 2; Þg. 17: pr; H. Þg. 9: pr. 3) bo, boning. Chr.* Jfr. Bodiur. 4) i Sk., likasom i flera D. lagar förekommer b. i bem. af hemman l. gård af en viss storlek, hvaraf därför flere l. färre kunde vara i en by, efter byns storlek. )( alder by; helt bo )( halft b., fiarþung och attung; æghæ l. varæ i b. sammæn, hafva smärre gårdar, som äro delar af samma b., Sk.*; jfr. II. 26, där det säges att tota villa (ɔ: by) funiculi dimensione in æquales redigitur portiones, quas materna lingua vulgariter bol appelant, et nos in latino sermone mansos possumus appellare. Så bör äfven i JutL. (I. 45.) och Y. SelL. (II. 54.) d. o. förklaras, hvilket KA. (Jydske Lovb. s. 303) har rätt förstått; och han har icke förblandat bol och by, såsom det blifvit orätt uppgifvet af Olufsen, som lika orätt menar att b. är en gård, hvaraf särskilda delar blifvit utlegda till landboar (KR. GDL. II. 365, 366).
...
Bo land, n. (Isl. búland, en nära gården belägen beteshage, Grg. Landabr. 41, 42.) bebodt land. G.*
... Bolstaþa a nit (för -a nyt), f. (af nytia) nytjande af bys egor. U.*, där d. o. har afseende på bruket af närgränsande byars betesmarker.
Bolstaþa bro, f. bro, hvilken det tillhör en by att bygga och underhålla. SM.*
Bolstaþa deld, f. teg, ett stycke af bys åker l. äng, tillhörigt en af grannarne. SM.*
... Bondaby, m. bondby. )( kunungs (by) æller valdsmanna, SM.*
Bonda lagh, n. pl. böndernas l. folkets allmänna lag. præster skal i -ghum vara, hær ær præster i -ghum, ɔ: för prest gäller (i dessa mål) allmän lag, VG.* H.* væri þe væþsætning i -ghum, U.*
Bonde market, n. allmän marknad. )( hæstæ market, Sk.* I Skåne kallas en sådan marknad ännu folkmarknad.
Bonda sun, (pl. -syni för -synir, ME.*), m. bondson. U.* G.* ME.*
Bonde, m. (part. af boa, jfr. Boandi) eg. bofast man; 1) bonde, jordegande man (af folket). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Bj.* G.* Sk.* St.* goþer b., U.* )( landboe, VG.* U.* SM.* H. J. 10: pr; 11, 12; ME. Egn. 29: pr; Þg. 27: 1; Chr. B. 21: 1, 4. &c. )( bryti, äfven i samma mening som karl )( konunger, se Bryti. )( löska man, U. Kg. 10: 1. )( gæster, VG.* U.* VM.* H. M. 6: pr, 1. )( leghodrænger, VG.* U.* ME. G. 8: 1; B. 28: 4; SVÞ. 9; Chr. G. 8: 1; SVd. 7. )( leghomaþer, VG.* VM. I. B. 51: pr; II. B. 11: pr. )( leghohion, H. M. 37: 1. )( drænger, se Drænger. )( hirþingi, VG.* )( byrslu fulk och seþalaust fulk, G.* )( þræl, VG.* ÖG.* U. M. 15: 1. )( ofræls man, ofrælst folk, U.* )( (annöþught) hiona, U.* Sk. I. 127, 130. )( fostre, ÖG.* )( prester, VG.* )( klerker, Chr. Kp. 6: pr. )( lænder maþer, VG.* )( lænsman, U.* VM.* )( þiænista man, VG.* U.* VM.* ME. SVÞ. 9. )( hærra, ÖG.* U. Kp. 10: pr. )( riddare, sven, avakn, knape, VM. II. Þg. 14: pr; ME.* Chr. B. 21: 4; Kp. 6: pr. )( frælsis man, ME. Kg. 21: pr; G. 10: pr; SVÞ. 9; Chr. Kg. 22: pr; B. 21: 1. )( frælsis hion, Chr. Tg. 4. )( hofman, se Hofman. )( byaman l. köpstadsman, St.* )( köpman, ME.* Chr. Kp. 6: pr. -da sun, VG.*; jfr. Bonda sun. bönder ok bokarlar l. boande l. bolfasti mæn, se Bokarl &c. böndirnir, ɔ: de tvistande, )( hæraþs höfþingin, VG.* bonda friþer, se Friþer. brænna baþi by ok b., þo at baþi brinni by (l. barn) ok b., allitt. U.* SM.* væria eghn firi -danum, ɔ: jordens förre egare som hade pantsatt den, Sm. 16. mællum tvæggia -da, ɔ: två gårdar l. hus, ÖG.* b. hvar gaf þær af aþrum sin ræt, ɔ: bönderna (i häradet) hafva för det fallet efterskänkt hvarandra böterna till häradet, VG.* allir bönder (n. i landinu), VG.* standi þæt fore -danum, ɔ: för bönderna i socknen (jfr. Standa), U. Kg. 10: 5. Jfr. Husfru; Almænnings-, Oþol-, Skatta bonde; Fulgærþa-, Sokna bönder. 2) d. o. förekommer äfven om en bofast man på landet, som icke är jordegare. ÖG.*, där med -din menas den samme som förut och efteråt kallas landboe. köpa bol undan b., ɔ: landbo, )( eghanden siælver, U. J. 5: pr. Jfr. Sæþi. 3) husegare i stad. Sk.* St. DrVd. 8: 1. )( gæster, Bj.* St.* (u. Gæster 2). 4) husbonde. ME. Kg. 23: pr. )( gæster, ME. Kg. 23: 7. )( hion hans, ME. Þj. 24. 5) borgare i stad. )( gæster, St. Kp. 20: 1. 6) egare (af en sak, i allm.). U.* SM.* 7) herre. )( troskylder sven, St.* 8) (gift) man (maritus). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* laghgifter b., ÖG.* Chr.* ganga i kirkiu efter b. (sin), ɔ: efter brölloppet, ÖG.* SM. Kk. 8; VM.* mæla þær frænder -da, ɔ: den andra qvinnans mans, VG. I. A. 8: 1; II. Æ. 11. — Jfr. Husbonde.
Bondgæld, bondhæ gæld, n.? skatt för hvar tunna öl l. mjöd som utsäljes i minut. Sk.* Detta ord förekommer äfven hos KB., GDL. V. 278, 500 &c., där det skrifves bundgiæld, boendgieldt &c., jfr. Mb. D. Gl. o. bundgield; dess första del betecknar tunnans botten (bond, se Butn), då en del genom en vanlig metonymi (pars pro toto) sättes i st. f. det hela.
...
Bort, burt (brot, U.*; bröt, VG. I. FB. 11: 2; Isl. brot, braut), adv. bort. b. flytia, skiuta, ælta, ganga &c. VG. I. K. 20: 1; A. 17: 1; ÖG. Dr. 2: 2; G. 12: 1. &c. föra l. lata b., Sk.*; jfr. Bort föra, -lata. b. af landi, sætia man b. af kirkiu, U.* G.* b. af stad, VM.* b. af sik, VM. I. B. 39: 6. skipta b. af l. af b., se Af 4, a. vil leghu drænger b. fran leghu sinni, VM. I. B. 51: 2. b. undan, undan b., U.* egn var b. gangin undan byrþamannum, ɔ: de hade förlorat sin lösningsrätt, SM.* Ordets ursprungliga form, hvilken förekommer på ett ställe i VG., är bröt, så att det eg. betyder på väg (Isl. á l. i braut); härmed kan, såsom redan Ih. anmärkt, jfs. T. weg. — Jfr. Koma, Köpa, Skrifta.
... ...
Brandvaþi, branda vaþe, m. våda, hvarigenom brand uppkommer, eldsvåda. U.* SM.* VM. II. Kr. 5: 1. Jfr. Vaþa brander.
... ...
Bruþmæn, m. pl. män som af brudgummen sändes för att hämta bruden hem till honom. VG.* U.* SM.* VM. II. Æ. 2; H.*
Brudsæta, f. qvinna som vid bröllopp kläder bruden, och sitter närmast henne; prov. brudsäta (jfr. Rz. Ordb. d. o.). VM.* Jfr. Bruþframma, Bruþtugha, Bruttu mö.
Bruþtugha (bryttugha, G.), = brudsæta. VM.* G.* Att ordet i VM. har denna bem., är klart däraf, att b. och brudmän två gånger nämnas tillsamman, likasom på första stället brudsäta och brudmän; och likaså nämnes i G. b. på samma gång som de tre männen som skulle sändas mot bruden, ehuru där säges att hon skulle bida där som brudmessan skulle sjungas, och således icke följa med brudmännen. Då således b. på T. öfvs:s der brutögher, hvilket skulle vara en karl, måste detta vara ett mistag, föranledt däraf, att bryttugha blifvit förväxladt med det T. brytteghe l. bryttöghe (se VSt.), som är ett annat, ehuru troligen beslägtadt ord. Namnet är numera icke kändt på Gotland; det som närmast liknar det är brutöfverska, som möjligen därifrån härleder sig, och betyder det samma som brudsäta; för öfrigt förekomma vid bröllopp kunumädri, brupejkor m. fl.; se gl. vid G.
... ...
Bryti (gen. acc. s. och nom. pl. -tia), m. (Isl. =, husfogde, som utdelar maten till de öfriga tjenarne, af brytja, dela i stycken, utdela (mat), Fr.) inspektor, förvaltare af en annans egendom. VG.* ME.* )( bonde, VG.* ÖG.* U.* VM. II. M. 30: 3; Bj.* Sk.* )( bonda sun, VG.* bonda leghudrænger æller -tia, bonda æller -tia leghudrænger, )( bondin æller -tin i det följ. U. M. 15: 1; VM. II. M. 13; jfr. SM. M. 36: 1. )( bolagsman, ÖG.* U.* )( reþosven, VG.* )( landboe, VG.* SM.* ME.* Chr.* )( deghia, VG.* U.* SM.* VM. II. M. 30: 3. )( þræl, VG.* U.* VM. II. M. 13. sætia -tia firi bo, b. siter l. far firi (bo mans), b. siter a goþse annars, VG.* b. raber firi bo, VG. II. A. 15. b. siter i bo mans, VG. II. A. 23. (där fråga är om en sådan, som själf är delegare i boet, jfr. c. 24.), ÖG.* kunungs b. i upsala bo, laghmans b., biskups b. i stafs bo ok stols, iarls b. i roþs bo, ÖG.* konungs bryti æller archibiskups, Sk.* I VG.* förekommer konongs b. i bem. af konungens länsman, därför att denne bodde på en kongsgård; och i denna mening sammanställas genom allitt. bonde och b. på samma sätt som annars karl och kononger, II. Dr. 16. jfr. 17; jfr. Konungsgarþer, Lænsmaþer. Enligt Sk., likasom de D. lagarne i allm., var bryten alltid i bolag med jordegaren; se vidare gl. vid Sk. — Jfr. Gildi.
... Brænnæ stuþ, brænni stuþ, f. = brandstuþ. Sk.*
...
Bröt, f. (af bryta 1; Isl. braut) anlagd (rödd och banad) väg. reþ b., se Reþer. Jfr. Brötar tak.
Bröt, adv. se Bort.
... ...
Bunka brytari (bunkabitær, VG.*), m. den som bryter sig in under skeppsdäcket för att plundra, sjöröfvare. VG.* I Y. SelL. II. 24. kallas det bunkæbrut om någon i sällskap med fem män angriper den som är i sitt fartyg med sitt gods; annars betyder bryde bunke sua bunkæ aperire i några D. stadgar att öppna lastrummet för att lossa lasten (KR. GDL. V. 292, 448, 624).
... ...
Byfred, m. stadens fred, hvilken gällde äfven utom staden, så långt som dess mark sträckte sig. brytæ b. . . i bynum, sva langt sum b. ræcker, Sk. IV. 9. nott. 6, 21. brytæ bys frith, se Friþer. — Däraf att stadens fred gällde intill gränserna af stadens mark, har o. b. kommit att i D. skrifter brukas äfven i bem. af detta område och dess gränser; se Mb. D. Gl. d. o.; Fougner-Lundh, anmärkn. vid Bergens gamle Bylov s. 119.
... ...
Bælskin, n. skinn, ovisst af hvad slag, hvilket erlades såsom utskyld. )( leþungs skin och vighra manna skin, VM.*
... ...
Bæru elder (bieru eldr, G.), m. buren eld. SM.* G.* vitis manni b., ɔ: att han vållat eldsvåda genom eld som han burit, SM.*
... Bötkere, m. (Isl. beykir, BH., tilläfventyrs nytt ord, af D. bödker, T. böttcher) tunnbindare, böckare. Sk.*