Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/A
| ← Förkortningar |
|
B → |
A.
A (pl. ær, VG.* dat. aum), f. å. VG.* U.* SM.* VM.* ME. B. 26: 4. Jfr. Oter, Sunnæn, Almænnigs a.
... ...
Abyrþ (abyr), f. (af bæra) hemligt bärande af ett ting in i en annans hus eller på hans mark, till hans skada, VG. II. Add. 3: pr.; särskildt 1) flyttande af en dräpen människas lik in på en ananns mark, VG. I. Þ. 7: pr; II. Þ. 35. bæra a. a mark (mans), VG.* 2) insmygande af tjufgods i en annans hus. bæra a. (up) a man, ɔ: i hans hus, VG.* bæra manni a., U.* SM.* VM. II. M. 30: 1; H. M. 31: 3. 3) insmygande i en annans hus af redskaper till trolldom; se Trolldoms abyrþ.
... ...
4) adv:er a) döma l. bryta af garþ, VG.* laghvaraþer af, garþer rutnar af, sætia af hvarn tiunda rök, ÖG.* af giva, efterskänka, afskaffa, se Giva. læggia af, bortlägga, frånskilja, se Læggia. rymi af, (lyti) væxir af, skiptas &c brot (l. bort) af l. af bort, U.* SM.* fælli af halft, VM.* friþer lauper af, ɔ: går ut, slutas, G.* altaræ horn brister af, Sk.* hugger af hænder &c., se Af hugga. hugga annars mans mærke af, sigla manni akkaris stræng af, St. B. 15: 2; Sk. 9. flytia landboa af, Chr. J. 23: 1. b) finger &c. ir af, ɔ: afhuggen l. afryckt, G.* Sk.*
...
Afgærþa by, m. = afgærþis byr. kan ny by byggias af gamblum þet heter a., )( oþolby, ME.* Chr.* Jfr. Afgærþis byr.
Afgærþis byr, m. afgärdaby, en nyare by anlagd inom en äldre bys gränsor. högha byr, ÖG. B. 28: 5, der benämningen förklaras af orden i §:ens början: gærs by af by. Jfr. Afgærþa by.
... ...
Afl, n.? (Isl. afl, n. ”kraft, styrke, magt, evne, midler”, EJ.) 1) kraft, magt. Se Ofæfli. 2) förmögenhet (facultates, copia). Se Ökia afl. — Jfr. Æfla.
...
Aflaþa, v. a. lägga i särskilda högar. a. tiunda, VG.*; jfr. ponere per se, IV. 21: 1.
Aflagha, adj. indecl. (Isl. aflaga, adv.) olaga, olaglig. a. eþer, så kallas ed som gås på olaglig tid l. af obehörig person, )( meneþer, ɔ: falsk ed, VG.* Jfr. Afkænnu þing.
... ...
Af marka, v. a. = afmærkia. gæld æru -kaþ, skulderna äro utmärkta, och pänningar till deras betalande frånskilda, H.*
Afmærkia, v. a. utmärka (till afskiljande). VM.* H.*
... ...
Afsala, f. afsala, försäljning. göra -lu l. -lur af skoghe, sälja något från skogen, l. af det som skogen frambringar, ME.* Chr. B. 40: pr.
... ...
Aker (akar, hakær, ökær, VG.* dat. aghri, H.*), m. åker. VG.* ÖG.* U.* SM.* G.* Sk.* a. ok l. eller æng, VG.* ÖG.* &c. tælia up at akri &c., ɔ: åkertegen, se Up. liggi i ugildum akri, eg. ligge på ogild mark, i st. f. liggi ugilder, då epithetet ugilder är hänfördt till akri i st. f. personen, hvilket påminner om den bekanta omkastningen af epitheter: in nova fert animus mutatas dicere formas corpora (jfr. Mæta), U.*, hvarvid i gl. oriktiga tydningar anföras. liggi i ogildum akri ok a værkum sinum, = liggi ogilder a værkum sinum (SM. Kg. 5: pr.), VM.* liggi utan kirkiugarþi ofna ugildum akri, Sk. I. 204, där o. u. a. ej betyder det samma som utan kirkiugarþi; jfr. c. 205, som stadgar att i det där omtalade fallet brottslingen fick begrafvas i kyrkogård, men dock var ogild (likasom enligt c. 204.). Jfr. Enka; Böna-, Rofna-, Romna-, Upgangs-, Ærta aker.
... ...
A kærare, m. = akærandi. St.*
Al, se Skola.
...
Alagha, f. = alagh 1. SM.* ME.* Chr.*
Alboghi, alnbugi, m. (af alin; Isl. alnbogi, ölnbogi, albogi; D. albue), armbåge. Bj.* G.*
Alda, f. fruktbärande trä. þæt ma aldu kalla sum aldin bær, U.* ek ok a., U.* VM. II. B. 14: 6, ɔ: ek som är fruktbärande trä (= aldinbær ek), ej ”quercus aut alia arbor glandifera”, såsom Ih. trott, ty på anf. st. är ej fråga om annat än ek; jfr. Asker, där många exempel af dylika constructioner anföras.
Aldæ faþer, m. farfader l. morfader. Sk.*
Alda oþal, ald oþil, n. gammal slägtjord. (havi þæt fore) fasta l. fult fæþerni ok a., U.* VM. I. B. 10: 1; II. B. 10, 21. Första delen af d. o. kommer ej af pron. alder, såsom Locc. och Ih. antagit, utan af ald, f. tidsålder, såsom Isl. aldafaðir, aldafar &c. af öld. Jfr. Aldæ faþer.
... ...
Alkyns, adj. indecl. (gen. af alt kyn) = alskuna. Sk.*, där en del hss. rättare hafva alz kyns.
... ...
Almænnigs a, f. gemensam å. VG.*
Almænnigs biærgh, n. gemensamt bärg. VG.*
Almænnigs bonde, m. jordegare i allmänhet, = bonde. )( þiænistu man &c. VG.*
... Almænningsöre (almennizöre), m. en allmän skatt i Västergötland, utgörande ett helt l. halft öre af hvar skattskyldig gård. VG.* fulder, halver a., VG.*
Almænniz strata (för almænnigs strata), f. allmän gata. Bj.*
Almænt, adv. (n. af almænner) allmänt, allmänneligen. Sk.*
Alnbugi, se Alboghi.
Alne tal, n. alntal. sælie l. utskære klæde i a., Sk.*
Als, se Alz.
Alsala, f. hel och hållen försäljning. gæra l. sælia a. ur by, sälja all den jord man eger i by, ÖG.*, där en yngre hs. för -lu (acc.) har alla salu. Jfr. Alsæla.
Alskuna, adj. indecl. (af kyn, slag) allsköns, allt slags. SM.* Jfr. Alkyns.
Alsmektiger, adj. allsmägtig. SM.*
Alster, n. (af ala) alster, afföda. Se. Siængar alster.
Alsþings (alstingis), adv. alldeles. U.* SM.* ME.* St.* Chr.*
Alsæla, adj. indecl. (af sælia) den som har sålt allt hvad han egde. vara a., VM.* Jfr. Alsala.
Altara ble, f. altarduk. Sm.*, (där sing. står i st. f. pl. -blear). I Norge brukas ännu o. blæja i samma bem., se A-n.
Altara byrþ, f. (af bæra) offer som bärs på altaret. husfrur (n. aghu til altara bæra) -þir sina, ɔ: sådana offer af matvaror, som annars kallas altaralæghi, SM.*
Altæræ horn, n. altarhorn; så kallades fyra i altarets hörn anbragta prydnader, hvilka, likasom på Israeliternas altare, hade utseende och namn af horn (קרכוח המזבח). Sk.*
Altaraklæþi, n. altarkläde, altarduk. U.* SM.* VM. II. Kr. 6: 3. Jfr. Klæþa.
Altara lius, n. altarljus. SM.*
Altaralæghi, n. (af læggia) offer (af matvaror) som lägges på altaret. VG.* ÖG. Kr. ind. 11. jfr. c. 11; U.* SM. Kk. 7: 1. not. 85; Sm.* Jfr. Altari.
Altara sten, m. altarsten. VG.* Sm.* Sk.*
Altara vigsl (alteris vigsl, G.), f. altares invigning. VG. I. K. 5; II. Kk. 8; G.*
Altara værning, f. = altaralæghi. ÖG.* Senare delen af d. o. synes kunna härledas från bæra (jfr. Altara byrþ), då b öfvergått till v.
Altari (alteri, G.), m. (n. U. Kk. 14: 10; jfr. Alteris vigsl; Isl. altari, m. och n.) 1) altare. VG.* U.* H. Kk. 21: 2, 5; Sm.* G.* höghe a., högaltare, VG.* a a. læggia l. bæra (lef ok lefs sufl), VG.* ÖG.* VM.*; jfr. Altaralæghi, -byrþ. offer til a. bæra, SM.* 2) offer som lägges på altaret. tiunde ok a., VG.*
Alteris vigsl, se Altara vigsl.
Altidh, adv. alltid. Chr.*
Alz, als, adv. (gen. n. af pron. alder) 1) alldeles. a. dylia, ÖG.* a. ænkti, se Ængin. 2) sammanräknadt, (in alles). tolf mæn a., VG. II. Dr. 3. a. siæx (borghamæstare), a. thre marker ok fæmtighi, St.* horo marghir þe æro a. saman, VG. II. Add. 7: 20. a. saman mera æn fyra, St.*
Alziki, adv. alls icke. Sk.*
Alzman, m. Detta ord, som förekommer i VG.*, synes ursprungligen betyda öbo l. kustbebyggare i allm. (af aland, ö, kustland), men här en invånare af Östersjöns öar l. östliga kuster. Bg., som äfven anser a. vara sammandraget af alandsman, tror ordet böra öfvs:as med Åländing, men i vidsträcktare bem. inefatta ej allenast ön Ålands inbyggare, utan ock alla Finnar och inbyggare i de öfriga länder vid östra sidan af Östersjön, som nu höra till Ryssland (Cod. Jur. VG. s. 114 not. 62). Men aland, likasom sæland, har ursprungligen icke varit ett ...
Ambat (ambut, ambot), f. (Isl. ambátt) trälinna. VG.* ÖG.* )( þræl, VG.* U.* SM.* VM. II. M. 13, 24: 8. )( annöþog fostra, se Fostra. Af d. o. kommer det nu i Norge brukliga ambætta, sysla med kreaturen, fodra, mjölka &c., se A-n. Jfr. Sætes ambut.
... ...
An, and, f. (Isl. önn, arbete, pl. annir, arbetstid, den af året då man har mest att göra, Fr.) 1) arbete i jorden om höst eller vår. anna mællum (N. onnemillom), mällan arbetstiderna om höst och vår, )( um a. ok var (i hvilken motsättning a. således har den inskränktare bem:en), SM. Kk. 17: 1 )( um antima, SM. B. 8: 5. ML. GulL, bestämmer tre tider på året såsom varande anna i millom, n. från vintrens slut till vårarbetets början, från vårarbetets slut till höstarbetets början, och från höstarbetets slut till vintrens början; se gl. vid SM. 2) i synn. höstarbete, and, skörd, höst. )( var, ÖG. B. 9: pr. not. 61; U.* SM.* H.* Chr. Eds. ind. 37; c. 37. not. 15. firi annina, ÖG. B. 1: 2.
...
Anbuþ, n. (af anna; Isl. annbuð, ambuð, n. pl.; samma ord förekommer äfven i de gamla N. och D. lagarne, och brukas ännu i Norge, se A-n Ordb. o. ambod) 1) eg. jordbruksredskap; äfven redskap i allmänhet. ÖG.* Sk.* Jfr. Sv. Fornskr. sällsk. saml. I. 3. s. 45; II. 1. s. 84; men då Ih. (Gl. o. ambud) citerat VG. R. 3. (gamla ed.) där d. o. endast finnes i öfverskriften, har han icke vetat att alla flockarnes titlar i den af Stj. sammanflickade VG. äro af utgifvaren själf författade (jfr. VG. föret. s. XLVI). 2) genom euphemism betecknas med d. o. manslem. mans a. i brokum niþri, Sk.*, där i noter saken oförtäckt nämnes med sina ännu brukliga namn; jfr. anbot thær i bröker hænger, JutL. III. 25. Då det i SkL. I. 92. säges: mister han ens theræ (n. anbuþæ), menas en af testiklarne, och de följande orden: æn þo ær ok et af þem, syfta på den högra testiklen, såsom saken tydligen förklaras i yngre hss. (se not. 27); och då härvid i en hs. ytterligare tillägges: þæt ær en pint, ɔ: den (testiklen) är lika med hela manslemmen, så grundar sig denna utmärkelse på den mening, som äfven i nyare tider haft anhängare, men i forntiden synes hafva varit allmän, att den högra testiklen är oumbärlig för gossebarns aflande. Att o. a. i äldre D. skrifter ej sällan förekommer i nu ifrågavarande bem., ses af de exempel som anföras af Mb. D. Gl o. anbod.
... Annurlund (andra lund, annor lundum), adv. = andra lund. VG.* ÖG.* U.* ME.* Chr.*
Annöþogher, (anöþogher &c., se VG. -gher, gen. f. för -grær, VG. I. G. 6: 4.), adj. (Isl. ánauð, eg. nöd, tvång som är pålagdt någon, af nauð, nöd) i nöd ɔ: träldom stadd, träl. a., abs., ÖG.* )( fræls, se Fræls. )( ætleder, ættaþer, ætborin, VG.* )( fostre, ÖG.*, ehuru a. i vidsträcktare bem., )( þræl, äfven synes hafva inefattat fostre, ÖG. Vaþ. 32: 3, men o. þræl torde på detta ställe vara öfverflödigt; tilläfventyrs bör i st. f. -ght hion läsas ambat; jfr. Vaþ. ind. not. 2. -g fostra )( ambat, se Fostra. a. man l. kunæ ( )( fræls man), ÖG. Æ. 15; R. 11: pr; Sk.* -ght hionæ ( )( leghæ hionæ, fræls man, bonden); -g hion )( fræls hion, ÖG.* Sk.* a. staþer, träldomstillstånd, träldom, VG.* ÖG.* a. domber, träldom, VG.* Sk.* lösa (þræl) til kyns ok kundra manna ok egh til -gs doms, ɔ: ej till att vara i träldom (hos den som löser honom), ÖG.*; jfr. Kyn. lösa barn til frælsis ok egh til -ghs, ɔ: till frihet, och ej till att vara träl, ÖG. Æ. 14. — Att d. o. icke är subst. och det samma som träldom, såsom St-n tror (Retsh. 277), borde icke behöfva anmärkas.
Ansker, se Ænsker.
Ansvar, n. pl. (Isl. =; Eng. answer) gensvar, genmäle. koma til -ra (gen.), VG.* a. möta manni a þingi, ÖG.*
Ansvara, se Andsvara.
Antiggia, se Annat tvæggia.
Antimi, m. 1) den tid om höst och vår då det arbetas i jorden. um -ma )( anna mællum, SM.*; jfr. An 1. 2) i synn. arbetstiden om hösten, andtid (jfr. Bihanget). ÖG. B. 1: 2. not. 82. )( var, ÖG. Æ. ind. 21. )( varfriþer, ÖG. Æ. 21. not. 33.
Antviggia, se Annat tvæggia.
Anvarþa, se Andvarþa.
Anværk, n. 1) arbete i jorden a) om höst l. vår (jfr. An 1.). Se Anværkdagher. b) i synn. höstarbete. )( varværk, U.* 2) kreatur och redskap hörande till landtbruket. VG.*
Anværkdagher, m. dag då arbete i jorden sker om höst l. vår. VG.* För -ghi läses i två hss. anuardaghi, och af en sådan läsart har troligen genom misförstånd uppkommit den alldeles oriktiga andrum dæghi, VG.*
Anyt (anit), f. nytjande, bruk. Se Bolstaþa-, Byar anyt.
Anöþogher, se Annöþogher.
Apald (apal, apuld, apul), f. apel. ÖG.* U.* SM. B. 17: 3. not. 49; §. 5; VM. II. B. 14: 9; ME.* St.* Chr.*
Aplöghia, aplöia (opplöghia), f. plöjning utöfver gränsskilnaden in på grannens område. VG.*
Apostola daghar, m. pl. Apostladagar. VG.* U.*
Apostla mæssu dagher, m. Apostladag. VG.*
Aptan, aftan (aptun, apton; aftin för aftnin l. aftanin, St.), m. 1) afton (eg. eftermiddag, från klockan tolf middagen till midnatten). miþer a., klockan sex på aftonen (medafton), St.* æptir miþian a., VG.* æptir miþian a. til solasætris, efter klockan 6 till solnedgången (ɔ: under tiden från vår- till höstdagjämningen, då solen går ned efter kl. 6), SM.* Jfr. Midaptan, Aptunsanger. 2) dagen före en högtidsdag. SM.* a aptninum )( a daghinum, ÖG.* a aptninum )( um annan dagh, U.*; jfr. Annar 2. fran þi et sol setr a a. ok til þes et lysir a þriþia dygri, från det att solen går ned dagen före helgdagen och till dess att det dagas på tredje dygnet, ɔ: dagen efter helgdagen, G.* hellig a. = forhælghþ, U.* hælgha a., = iula aptan, ÖG.* firi iul ok hælgha a., ÖG.* Jfr. Hælghapton; Jula-, Paska-, Pingiz-, Pingizdagha aptan; Mikials-, Olafsmæssa; Mikials dagher.
...
Ar (pl. ær för ar, VG.*), n. 1) årsväxt, gröda. goþ ar, VG.* friþer ok ar, SM.* G.* Jfr. Ar konunger. 2) år. VG.* ÖG.* U.* Bj.* G. 3: 3; 19: 38. &c. Sk.* ars gamal, fæmtan &c. ara gamal, se Gamal.
...
Ar, f. 1) åra. G. 49; Sk.* Jfr. ... varit mällan har och hamna, så att, när det heter: til ha ok hamnu, har eg. betyder det vid hafvet belägna landet, hamna däremot den inre delen af landskapet; jfr. Hamna, och min skrift om Sv. ä. ind. s. 15–17.
Ar, ær (er, G.), n. ärr. ÖG.* ar ok akoma, allitt. ÖG.* G.* Jfr. Ærraþer.
... ...
Arin, ærin, m. (Isl. arinn, D. arnested) eldstad, prov. arne. VG.* boa, fara, koma a (iorþ) mæþ elde ok ærne, allitt., ɔ: med eld på spisen, ÖG.* elder komber (up) af omne l. ugni æller ærne, SM. Kk. 2: pr; B. 18: pr.
Ærins hus, n. hus där eldstad är. ME.* Chr.*
Ark, f. (Isl. örk, gen. arkar) stor kista, lår, prov. örk. )( kista, VG.*
Arkar lykil, m. kistnyckel. raþa -klum, hafva om hand nycklarne till kistorna, där barnens saker förvaras, VG.*
Arka nikil, n. = arkar lykil. VG.* II. A. 6.
Ar konunger, m. goþer a., en konung, under hvars regeringstid ständigt god årsväxt inträffat, hvilket af de gamle tillskrefs konungen. VG.* Jfr. Ar 1.
... Arsfödha, f. ett års föda. St.*
...
Arvabot, f. 1) böter som, enligt VG., af dråpare erlades till den dräpnes arfvinge. )( ættarbot, VG.* Jfr. Man-, Ognar bot. 2) målsegarens (den dräpnes arfvinges) andel i dråpsböter. SM.* VM.*
...
Arvuþi, ærvoþi (arviþi, VG. erfvode, på anf. st. i G. erbjuder sig såsom den enklaste rättelsen.
Asater, adj. (Isl. ásáttr) ense (om), nöjd (med). göras -tir, öfverenskomma (om), VG.*
A sea, a se (asia, G.), v. a. 1) påse, åskåda. VM.* augum a., G.* sis a hinna, ɔ: synes, G.* man viþer binda &c. mæþ sæx l. tvem mannum þem þær viþ varu ok a saghu, U.* tvæggia manna vitni sum viþ l. nær varu ok saghu, Bj.* ME. SVl. 12; Chr. B. 18: 8; SVl. 13. vitni sum a saghu, G. 23: pr. 2) syna, besigtiga. VG. I. S. 4: 8; A. 4: pr; II. A. 4; SM.* 3) tillse, undersöka. G.*
A sighling, f. påsegling, öfversegling. göra (a) aþrum a., U.* SM.*
Asikkia (asikiæ, asikyu, asækyu), f. åska. VG.* Så har Ih. förklarat d. o., hvilket han, utan tvifvel riktigt, härledt ”ab As, communi deorum nomine, et ecka, transvectio, quum crediderit olim vulgus fatuum Thorum, dum tonat, curru suo quatere Olympum” (Gl. o. åska; jfr. disp. Vet. catal. regg. Sv. G. s. 140 o. f.). Han antager, hvad jag ej finner skäl att antaga, att o. a. bör sammanbindas med det därefter följande elder, såsom svarande mot det nuvarande ordet åskeld. Då ordet åska tydligen är sammandraget af asikkia, l. såsom det i en hs. (II. U. 13. not. 10.) läses, asækyu, då med as i denna sammansättning otvifvelaktigt menas Thor (såsom åskan ännu hos oss äfven kallas tordön (Thors dån l. bullrande), på D. torden, och då detta buller tillskrifvits Thors åkande (jfr. Geijer, Sv. R. häfd. I. s. 268, 269, Saml. skr. s. 206, 207), hvaraf kommer provinsordet torsåka, likasom man ännu ofta hör sägas att åskan kör, så synes ingen ting kunna vara mera klart, än att senare delen af ordet a. är ordet äcka, körsel, hvilket också af Ih. antages såsom allmänt kändt, och ännu i flera landskap är brukligt (se t. ex. PM. Hall. Ordb.), och äfven i Skåne är så allmänt bekant (ehuru det, lika med många andra, saknas hos Rz.), att Lindfors i sitt Svenska och Latinska Lexicon upptagit det såsom allmänt Svenskt ord. I några gamla, af R-t (II. 222) anförda hss. förekommer asikkia, asikkionna (gen. defin.).
Aska, f. aska. hema i a. sitia, ett föraktligt ytrande om en broder, som säges ej göra annat än sitta hemma vid spisen, under det att andra syskon äro i nyttig verksamhet; samma mening ligger i de hos oss brukliga titlarne askefis, askepjäsk m. fl., likasom i dylika benämningar hos andra folk, såsom aschenbrödel, cendrillon; jfr. A-n Ordb. o. oskeladd. )( fara köpfærþum, VG.*
Asker, m. 1) spjutskaft (af askträ). Se Spiutsasker. 2) spjut. (Isl. askr förekommer äfven i denna bem., likasom almr, almträ, äfven har betydt båge; se Fr.) at taka ma mæþ ask ok ænda (för askar ænda) ok öxa skapti, med änden l. spetsen af spjutet &c. U.* at han aske ok odde (för askar odde) taker til, VM.* Flera exempel af dylika sätt att mäta korta afstånd äro anförda af Gr. RA. s. 68, 69. Man skulle förklara dessa talesätt så, att a. betydde spjutskaftet och ænde l. odder särskildt spjutets ände l. udd, om det icke vore en mycket ofta förekommande grammatikalisk figur (kallad hendiadys, εν δια δυοιν), då till närmare bestämmande af en saks beskaffenhet, bestämmelsen uttryckes genom ett särskildt subst., såsom om två särskilda saker menades (jfr. Bihanget). 3) ask (hvari matvaror förvarades). vara saman om ask ok disk, vara samman om maten som tages ur samma ask och ätes af samma fat, )( skilde at om mal ok mæte, VG.* De anförda ordens bem. upplyses af det ännu, åtminstone i en trakt af Småland, bland allmogen brukliga talesättet: taga fram ask och disk, ɔ: framsätta mat till ankomne främmandes undfägnande; jfr. U. Addenda s. 453. 4) ett målkärl af en viss, nu okänd storlek. fiurir askar hunags l. smörs, Sm.* I Norge hafva varit tre målkärl för våta varor: askr, bolli och justa; af dessa var ask det största, så att 4 bollar gingo på en ask, och 4 justor på en bolle (ML. GulL. Kp. 29.). Om ask såsom ett fordom i Danmark brukligt målkärl, se Mb. D. Gl.
... ...
A sæmia, v. a. m. dat. åsämja, vara ense. sæmber mannum, baþum, þem &c. a, utan allum sæmi a, kan ei allum a., sæmber a bathe sokn ok præsti &c. VG.* (u. Sæmia); ÖG.* (Sæmia); U.* (Sæmia); SM.* (Sæmia); VM. II. J. 17; H.* (Sæmia); Sm.* (Sæmia); ME. Egn. 27: pr; B. 1: 3; 7: 3; 21: 4; 26: 1; Þg. 33; St. B. 20: 2; Chr. B. 29: 2; Tg. ind. 35. — A sæmias, v. dep. sæms þem eig a, VG.*
Assæti, A sættære, se Hasæti.
.. ...
Aterfang, n. pl. bortstulna och af egaren från tjufven återtagna ting. U.* fylla a. a man, bevisa att det bortstulna godset är igenfunnet i en annans förvar, U.* æptir þy sum a. æru, æptir -gum, efter det från tjufven återtagna godsets värde. U.* æru æi a. til, om det bortstulna godset ej är återfunnet hos den anklagade, H.*
Aterfangs vitni, n. vitne som intygar att tjufgods blifvit funnet hos den anklagade. U.*
... ...
At liþa, v. a. gå (illa) åt, fara illa med. -þer sot at manni, ɔ: förvärras U.* Härmed må jfs. Isl. þat liðr at manni, hans krafter aftaga, det lider (mot slutet) med honom.
... ...
Attunger, m. 1) i allm. en åttondedel, se Göþa; särskildt: a) åttondedelen af ett bol (i Skåne. )( fiarþung, Sk.* b) en af de delar, i hvilka en by var indelad, och hvilka delar utan tvifvel varit åttondedelar af ett visst helt; men detta hela har icke, åtminstone öfverallt, varit själfva byn l. stått i ett bestämdt förhållande därtill (jfr. Styffe, Skandin. under unionstiden, s. 183). VG. I. J. 14; II. J. 33; ÖG.* SM.* ME.* Chr.* by -gum byggia, liþ &c. -gum skipta l. byggia, VG. I. J. 8; II. J. 20 attundi loter -gs l. af -gi, åttondedelen af en attunger (hvilken del i VG. II. Forn. ind. 13. kallas lagha loter), VG.* innan byar ok utan -gs, VG. II. J. 3, af hvilket ställe ej kan bevisas att en by alltid inehållit flera attungar. a. )( fiarþungs byr l. halver byr, ÖG.* -gs tompt l. aker, ÖG.* a. (a) -gs broþer vara, ɔ: alla attungar taga lika lott i byns egor, likasom den ene brodren tager lika stor del af arfvet som den andre, ÖG.*; jfr. taki sva a. sum a., ES. 24. siattungs a. (i bygdum by), siatta luts a., sjettedelen af en a., en jordegendom som ansågs vara värd omkring 3 marker (jfr. Mark), hvaraf är klart att a. ej kunde stå i visst förhållande till en by såsom del däraf, ÖG.* fulder a. )( halver by, SM.* a. )( fiorþunger och halver by, VM.* halver a. )( attungs land, ME.*; jfr. Half attunger. Då Landslagarne i sammanhang med a. äfven nämna markland &c., är meningen icke att dessa benämningar angå samma slags delning af jorden, utan härmed syftas på de i särskilda landskap brukliga olika delningsgrunder. c) en åttondedel af ett härad (hundare). U.* SM.* 2) adscendent i tredje led, så kallad därför att förfäderna i detta led äro åtta personer, liksom halver a. är adscendent i fjerde led, hvilket består af sexton personer. )( fiorþonger och halva, VM.*
Attungs bro, f. bro hvilken det tillhör en åtting (se Attunger 1, c) att bygga och underhålla. SM.*
Attungs land, n. = Attunger 1, b. ME.* Chr.* Jfr. Half attungs land. ...
Avugher, adj. 1) afvig, bakvänd. föra l. bæra -ghan skiold (eller resa hær) gen konunge l. sinum rættum hærra, ɔ: sköld som är vänd mot konungen, och således bakvänd, U.* SM.* H. M 24; ME.* St.* Chr. H. 9; jfr. Avend skiold. elda afgum brandum, se Brander. ganger (n. kona) avugh (ɔ: baklänges) or ætt sinni, säges om fri qvinna som gifter sig med en träl, U.* VM. II. Æ. 14. 2) afvig, motsträfvig. SM.*
... ...
Aþal gutnisker, adj. infödd Gotländsk. )( ogutnisker, G.*
Aþal iorþ, f. odlad jord. )( skoger och myr, G.*
Aþalkona (adalkona, aþulkunæ), f. äkta hustru. VG.* Sk.* St.* ÖG.* U.* SM.* VM. I. G. 9; II. Æ. 13: 2; 18: 3; H. Æ. 13: 6; Sk.* ME. G. 2: 4, 5; St. G. 2: 3, 4; Æ. 14: 1; Chr. G. 2: 3, 4. )( frillu barn, VG.* VM.* ME. Æ. 17: 1; Chr. Æ. 19: 1. )( slökifriþ barn, Sk.* )( amyu barn, Bj. 28. )( huskunu ok horkunu barn, ÖG.*
Aþalkonu sun, m. äkta son. ÖG.* )( frillu son l. slokifrillu son, VG.* ÖG.*
Aþalköp, n. fullkomligt, ovilkorligt köp (jfr. Aþal fæst). Däraf
Aþalköps fastar, m. pl. gode män (fastar) som voro närvarande vid jordaköp. )( væþia fastar, U.*, där två hss. för aþalköps orätt hafva aterköps, och äldsta tryckta editionen af U. allköps, hvilket tilläfventyrs är en af utgifvaren uppfunnen läsart.
Aþalman (gen. aþuls mans, H.), m. äkta man. U.* VM. II. Æ. 1: 2; H.*
Aþulvægh, m. allmän väg. Sk.*, där en yngre hs. har allfarvey, och en annan allvey.
Adhal værk, n. = aþal værknaþer. U.*
Aþal værknaþer, m. egentligt arbete (sådant som på arbetsdagarne förrättas, såsom plöjning, såning &c.). U.* VM. II. Kr. 24: pr. Jfr. Þværa værkander.
Aþans, adv. (Isl. áðan) nyss. G.*
Aþra, aþrir &c., se Annar.
Aþravisu, adv. = aþruvis. VG. III. 79, där ordet är läst aþruvisu, men tillika är anmärkt att bokstäfverna ru äro utnötta, hvarför det ock kan läsas aþravisu, då aþra blir acc. f. och passar till visu, som kan hänföras till nomin. visa; jfr. R-t, III. 296.
Aþruvis, adv. annorlunda. VG. I. M. 7.
Aþulkunæ, se Aþalkona.
Aþuls mans, se Aþalman.