l. vid västligt belägna hafskuster, där solen synes gå ned i hafvet, så är det klart alt det användes i oeg. mening och utan afseende på bem:en af o. viþer, och man behöfver därför icke, såsom Ver., antaga att de som så använda detta talesätt, med vid verkligen mena hafvet, l. att d. o. då skulle betyda vidd; lika oriktigt är det då Ih., som rätt förklarar ifrågavarande talesätts eg. bem., och, lika med Ver., åberopar det ännu brukliga: solen går i skogen, likväl härleder o. viþ i anf. talesätt från ett diktadt ord vide, som han öfvs:r: cœlum, horizon (Gl. II. 1087, 2005). Detta ord igenfinnes i många skogars namn, se t. ex. VG. IV. 11: 1. 2) särskilda trän (huggna l. icke huggna). ÖG.* Jfr. Aldin-, Döf-, Döþ-, Gald-, Underviþer. 3) stycken af nedhuggna trän, ved. G.* Sk.* St.* Chr.* lass viþar (gen.), VG.* a vids væghna eller andra thinga, i anseende till där förvarade trävaror l. andra (brännbara l. eldfarliga) ting; så synes detta äfven af Locc. och T. öfvs:ren hafva blifvit förstådt; dock kunde det antagas att vids vore gen. af vidd l. vidder (såsom några hss. hafva vidleks), då de anf. orden borde öfvs:as: för det ringa utrymmets l. andra orsakers skull, St.*
