Till Konungen
“Jag kom att gråta här en sällhet, länge saknad,
men jag har lärt af dig att blifva värdig den!”
Hon blef det, återvann det lugn, som flyktat hade,
tvang snart en rättvis man att hennes värde se,
och ofta sen en mor, förtälja sagorne,
med dottern på sitt knä emellan kyssar sade:
“Blif skön och vördnadsvärd och lycklig som Eglé!”
⁎
TILL KONUNGEN.
EFTER SJÖSLAGET VID FREDRIKSHAMN 1790.
Voltaire har sagt ett ord, som ej mitt bifall fått:
han säger, store kung: att segra och regera,
det är en lek, ett nöje blott,
men göra goda rim, se därtill fordras mera!
Nej, ingen mänsklig konst en konungs öfvergår,
om med gustavisk frejd han skall sin spira föra.
En vers, bekännom det, är blott en lek att göra,
men han har rätt, min kung, att denna lek är svår,
om den skall finnas värd ert hägn och edert öra.
För mig är den för hög: jag yrket öfverger
på stridens fält, på hafvets bölja
att edra härars fart och edra flottors följa.
Ni lämnar mig ej tid att värdigt sjunga er.
Knappt har jag nyss begynt ett ode till er ära,
begynt att söka rim till segrar, dem ni gjort,
när nya bragders rop på nytt en sång begära,
och nya rykten tidning bära
med dubbelt högre röst om något dubbelt stort.
Sire, om ni skyndar så att strida och att vinna,
kan det er möjligt bli (med parcernas behag)
