Johan Gabriel Oxenstierna
Inbillningarnas tropp, de falska Syners härar,
och Oron som bedrar och Villan som förfärar,
och Skrämslan, fyllande med spöken dunkla skyn,
och Vålnadernas dans i midnattstimmans möte,
och skuggor, hotande ur sina grafvars sköte,
vidskeplighetens syn.
Af deras härar följd, för dem hon lagar stiftar,
i mörkblå skuggors dräkt, den månens silfver skiftar,
hon på sitt svarta hår en krans af stjärnor bär;
och ömsom från sin tron på söderns pol och norden
med vidden af sin famn omfattar halfva jorden,
som i dess lydnad är.
Då svepas på en gång i mörkrets däfna täcken
den rymd, där solen lyst, och den, där falska Näcken
befaller hotande, med treuddsgaffelns makt,
den skog, hvars dunkla höjd mot skyarna försvinner,
och fälten, där man mer ej någon lämning finner
af alla färgors prakt.
Hon sänder Sömnen ut. Han nattens intåg följde
och själf i hennes famn, där skuggan honom höljde,
låg som ett menlöst barn i vänlig dvala sänkt.
Hans hjärtas milda frid är i hans anlet målad,
och på hans friska hy, af ungdomen bestrålad,
är hälsans purpur stänkt.
Men snart, förskingrande den trötthet honom tvingar,
han öfver jorden far på daggbestänkta vingar
af dimman drypande, som höjs ur Lethes älf.
Förgätenhetens lugn i alla känslor gjutes,
och mänskan i hans band, där hon med vällust slutes,
begär sitt fängsel själf.
128
