Ur Dagens Stunder
Så syns det gudabarn, som himlen fordom sände,
när ändtlig, ömkande de dödligas elände,
han ägnade en tröst åt deras plågors tid.
Då sändes sömnen ner, af aftonrodnan buren,
följd af hugsvalelsen och hälsad af naturen
och varelsernas frid.
Med deras späda kung de lätta drömmar föddes
och på den vallmogbädd, som kring hans vagga ströddes,
af rosor, lekande, sitt offer lade ner.
Till honom Glädjen flög att i hans famn sig sluta
och, af sin sällhet trött, i nöjets glömska njuta
ännu ett nöje mer.
Till honom nalkades med nederslagna hjärtan
Besväret, Arbetet och Saknaden och Smärtan,
och Sjukdomen, förtärd, med döden i sitt bröst,
och Fattigdomen sist, af människor förskjuten,
och sökte stunders frid och kallade minuten
af hans begärda tröst.
Utmed hans hufvudgärd var Glömskan dem till möte,
med Tystnan, Lindringen och Hvilan i sitt sköte,
som mellan fröjd och sorg i liknöjd dvala låg.
Ur kärl af elfenben, där hon sin vallmog doppar,
hon dem en döfdrick ger af aftondaggens droppar,
bemängd med Lethes våg.
Välkommen, hulda Sömn! blif åter jordens fägnad!
Tag mänskan i försvar och gif de hjärtan hägnad,
som under dagens tyngd förbidade din tröst.
Till dig ej Löjet når, men Sorgen ock ej tränger;
och i den helgedom du för dem bägge stänger
hörs ingenderas röst.
