Man äger ej Snille för det man är galen
Och du, som människan det stora budord skänkt,
att blott i Tviflets spår till sanningarne vandra!
Du glömmer det — och strax bland Hvirflar oförtänkt
du famlar yr och blind som Mesmer och vi andra.
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg,
blir Månen likafullt med sina fläckar Måne.
Fast Newton själf en dag i andefeber låg,
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt — en fåne.
I, narrar utan smak, som gudarasande
tron eder stora bli med stora skalders brister!
I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Fysionom-, Alkem-, Kabbal- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. — En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat:
men tro att Snillets höjd är höjd af raseri,
se däri, mina barn, bedran I er förbannadt.
Förgäfves sagdt! — Nåväl, en genväg öppnas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
Att deras likar bli, godt folk! hvad tarfvas mer
än sätta puckeln på och ögonen förbinda?
Men lämnom skämtets udd! — För svagt dess vapen är,
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder,
när samfundslugnet störs och villan upprätt bär
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder.
Då, Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk
och slå den djärfvas bröst, att ärret evigt blifver! —
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk:
gå, lyd med värdighet den kallelse det gifver!
37
