Johan Henrik Kellgren
O Manhem! lika nämndt af gammalt mannavett
som gammalt mannamod, o säg, hvar skall du hamna
ur dessa villors djup? — Ett år och ännu ett:
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.
Från dårskap är all last, all dygd af ljuset är.
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet,
mot Mänskans majestät, och ditt, Regent! — ty lär:
där Fanatismen går, går Upproret i fjätet.
Förlåt mig sanningen, min Kung! — Förlåt den dygd,
som häfver Skaldens bröst, som lyfter fria själar,
som, eldad för ditt lof, skall se med lika blygd
din spira sträckas ut till dårar som till trälar.
Men I, som bindelen på deras ögon lagt,
anförare! hvad är den lön I efterleten? —
Jag ser det — Ryktbarhet! allt lyder då din makt,
och dåren, dåren själf vill nå odödligheten!
Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner —
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn
till åtlöje för dig och dina söners söner!
⁎
TILL ROSALIE.
Mot västans kyss och dagens blick
en nyssfödd ros sitt sköte räckte;
hon hundra rosors afund fick
och hundra fjärlars kärlek väckte.
38
