Till Rosalie
Hon blott åt en sin trohet gaf:
han svor att henne evigt dyrka;
men när hans vingar föllo af,
föll ock hans fägring och hans styrka.
Ack stackars mask, hvad öfverdåd!
Han svor hvad han ej hålla kunde.
Hur billigt då, att hon sin nåd
åt andra älskare förunde!
Strax af de vissna blommors skara,
hvars vackra ålder flytt sin kos,
man hörde: “Kors! hur kan en ros
så trolös och så flyktig vara?”
Än mer att öka dess förtret,
hörs här en geting, där en humla
mot hennes fria seder mumla
och prisa nässlans ärbarhet.
Men när hon leende försporde,
hvad skäl som deras ilska dref,
hon dubbelt flere sälla gjorde
och dubbelt mera vacker blef.
Ja le, ja le, min Rosalie,
åt dem som dina nöjen klandra.
Hvad, skall man för att lycklig bli
begära lof därtill af andra?
Förlåt, om Chloë i sin ifver
mot dina vackra villor svär!
Hvad harm! det ej med henne är,
som man så ljuflig synd bedrifver.
