Johan Henrik Kellgren
Förlåt om Damon, stackars man,
mot dina fel sin galla gjuter!
Betänk, det är ju icke han,
som frukten af din svaghet njuter.
Ja följ dit Kärleksguden leder,
förtro dig i hans ömma skygd!
Att älska själf är all din dygd
och vara älskad all din heder.
Lät dessa budord dig behaga!
Men Rosalie, betänk hvad skam,
om deras tolk behöfde klaga:
“Jag gaf dem åt en otacksam!”
De ljufva kyssar, ömma löjen,
som du din älskare förär,
ack! vet att dessa svaga nöjen
förmå ej fylla mitt begär.
De äro blomster, som betäcka
den väg till Fröjas altar för.
Men sköna, sköna! månn jag bör
till blomster blott min åtrå sträcka?
I templets helgedom förvaras
en skatt, som endast tankan ser.
Lät den i dag, i dag, jag ber,
för mina känslor uppenbaras!
Då skall i druckna hjärtats yra
min sång din skönhet värdig bli:
då skall du, vackra Rosalie,
förevigas utaf min lyra.
⁎
40
