Johan Henrik Kellgren
Om han ej söng så satans bra,
så kom det mest af den resonen
— precist som i vår opera —,
att salig Dumbom ej höll tonen.
Men det, hvari han lyckats bäst,
var konsten att ta ut charader,
som man kan se af nästa rader
i svaret till en näsvis präst.
Jag tror, att prästen hette Trälund …
Lik godt! … “Mitt första,” sade han,
“är fä, mitt andra hund.” — “Minsann,”
föll Dumbom in, “ert hela — Fähund.”
Om i “Joujou de Normandie”
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventeradt.
Att vara gift och vara slaf
höll han för samma i det mesta,
och, ibland äktenskap, det bästa
det äktenskap, som ej blir af.
Må hvem som kan och hvem som vill
sin flykt åt högre rymder spänna;
den vise Dumboms sats var denna:
“Jag lefver helst, när jag är till.”
Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp —
O vandringsman! γνῶθι σεαυτόν.
⁎
52
