Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


Om han ej söng så satans bra,
så kom det mest af den resonen
— precist som i vår opera —,
att salig Dumbom ej höll tonen.

Men det, hvari han lyckats bäst,
var konsten att ta ut charader,
som man kan se af nästa rader
i svaret till en näsvis präst.

Jag tror, att prästen hette Trälund …
Lik godt! … “Mitt första,” sade han,
“är , mitt andra hund.” — “Minsann,”
föll Dumbom in, “ert hela — Fähund.”

Om i “Joujou de Normandie”
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventeradt.

Att vara gift och vara slaf
höll han för samma i det mesta,
och, ibland äktenskap, det bästa
det äktenskap, som ej blir af.

Må hvem som kan och hvem som vill
sin flykt åt högre rymder spänna;
den vise Dumboms sats var denna:
“Jag lefver helst, när jag är till.”

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp —
O vandringsman! γνῶθι σεαυτόν.


⁎              ⁎


52