Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


när man förstår sig ingendera),
hvad form på källarstugan är,
hvad färg på möblerne, med mera.

Till slut, när en och ann betänkt,
hur uppåt väggarne befängdt
det var att, uti blindhet sänkt,
om form och färgor resonera
(ty vara blind och icke se
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!

Ljus kom — en allmän fröjd
vid denna syn. Hvem är ej nöjd
på svart och hvitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gaf ljus och lampor den och den,
och hvem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan,
han hellre ömkas af allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt af himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta?

I samma usla ställning bragt,
en gammal nervsjuk man hörs klaga:
“Vid Gud! det står ej i min makt
att detta grymma sken fördraga.” —
Ej heller undre man härvid:
den stackars gubben all sin tid
i mörkret famlat fram sin bana;

54