Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ljusets Fiender


men lära se och lära
är lika nödigt båda två,
och all förmåga är en vana.

En sömnsjuk man skrek till och spratt
helt högt från stolen där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns; Jöns Dummer,
till kropp och själ båd dag och natt
försänkt uti ett ständigt slummer.
Man kan väl tänka, hvilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna,
ty sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sofva bland de vakna.

“Mig,” hörs en svärmare därnäst,
“mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
dunkelhet, så ljuf och mild!
När du förskönar hvarje bild,
hvad gör det mig att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar;
igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
af gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur Swedenborgska andevärlden;
men ljuset kom — fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde'n.”

“Fördömda spratt!” skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten.


55