Johan Henrik Kellgren
“Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten.
Det gick i skymningen så bra
att folkets syn och pung bedra;
men sen man tändt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri,
farväl med svart och hvit magi!”
Så sagdt, och junkern smög ur huset.
Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som — ganska hederlig karl annars —
i mörkret nyss, af händelse,
råkt taga felt om fickorne
på sin syrtut och sina grannars.
En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet.
Med puckel fram och puckel bak,
en krympling hela kvällen skrutit,
hur hans figur vann könets smak
(det var i mörkret en klar sak),
och hvilka prof han däraf njutit.
Men ljuset kom — och hvem blef flat,
om ej den ängsliga figuren?
Ty mer vanskapelig krabat
man aldrig såg uti naturen.
56
