denna blir dermed icke rätt annat än för detta enstaka fall och medan den just användes.
Om åter nyckeln är på mera varaktigt sätt knuten till låset, så kan detta förhållande afbrytas eller upphöra, närmast derigenom, att det faktiska sammanhanget mellan nyckel och lås löses, vare sig utan den berättigades vilja (nyckeln t. ex. tappas eller stjäles), eller med densamma (t. ex. den berättigade flyttar nyckeln öfver till ett annat lås). Men förhållandet kan äfven afbrytas eller upphöra, derigenom att nyckelns dittills dispositionsberättigade innehafvare förlorar sin dispositionsrätt öfver låset (hyresgäst flyttar och förlorar dermed rättigheten att använda nycklarne till våningen: hyresvärd uthyr rum på sådant villkor, att han förlorar rätten att beträda rummet), jfr. N. J. A. 1880, 359; Naum. 1881, 446. Om samtliga dessa former för afbrott eller upphörande af sammanhanget emellan nyckel och lås gäller, att de icke få anses medföra, för nyckelns räkning, absolut och ögonblicklig öfvergång från rätt till falsk. Om det afbrutna sammanhanget - anledningen till afbrottet må vara hvilken som helst – kan enligt »lifvets regel» med en viss sannolikhet väntas inom kort återställdt, så behåller nyckeln, enligt det hvardagliga språkbruket, sin karakter af rätt nyckel, åtminstone till dess denna (visserligen ganska obestämbara) tid exspirerar. Har sålunda nyckeln tappats, eller stulits, måste man, för att förklara den för falsk, i hvarje fall afvakta den tid, inom hvilken enligt lifvets regel vederbörande kunna antagas uppskjuta anskaffandet af en ny nyckel; skulle detta, af särskilda skäl, i verkligheten hafva skett före nämnda tidpunkt (t. ex. derför att den berättigade bland gamla obegagnade nycklar upptäckt en, som passade till samma lås), så blir den bortkomna nyckeln icke derför omedelbart falsk. Ett visst sammanhang i rummet kan under omständigheter utsträcka nyckelns karakter af rätt utöfver ifrågavarande tidpunkt: om t. ex. en tjenare, som
