såsom ett »brott») ännu mindre kunde anses tillämplig, merendels leda derhän. att för den senare inkulpatens vidkommande sjelfva mottagandet etc. vore straffritt, och att man endast om och när han företoge en särskild tillegnelsehandling, skulle kunna straffa honom (ͻ: för försnillning). Men detta resultat vore, särskildt med afseende på det icke sällsynta fall, att tillgreppet utförts af »ligor» af minderårige, hvilka kanske upprepade gånger afsatt sitt byte hos samme tjufgömmare, praktiskt föga tillfredsställande. – För ett åtskiljande mellan barn och vansinnige, sådant det på detta område stundom förekommer i utländsk rätt, gifver den Svenska rätten ingen hållpunkt.
c) Fördeliktets konsummation. Om den i 20: 12 beskrifna brottshandlingen (mottagandet etc.) infaller på en tidpunkt före eller samtidig med fördeliktets konsummation, kan förstnämnda handling tydligen icke straffas enligt 20: 12 (jfr. »af hvad stulet är»). Detta blir hufvudsakligen af vigt i de fall, då tjufnaden konsummeras först genom en särskild tillegnelsehandling, i det inkulpaten redan förut har saken i sin besittning (jfr. ofv. ad 3, mm. 1–4). Om t. ex., vid tjufnad begången af enskild tjenare, tredje man »mottager» det tillgripna, så kan denne extraneus endast i det fall dömas såsom tjufgömmare enligt 20: 12, att tjufven redan genom någon föregående handling kan anses hafva »förskingrat» eller »undandolt» objektet i fråga; hvarom icke, måste extraneus dömas såsom medgerningsman eller delaktig i sjelfva tjufnaden (jfr. ofv. h. l. n. 6).
Å andra sidan är tillämpligheten af 20: 12 ingalunda gifven i och med det att fördeliktet passerat konsummationspunkten. Detta beror derpå, att tjufnaden i regel konsummeras redan genom apprehensionen. Om saken, efter det den apprehenderats af tjufven, men innan den bortförts, öfvertages af annan person (vare sig denne funnits närvarande redan vid apprehensionen eller senare
