tillkommit), så mäste denne senare, på hvars roll sålunda. ablationen faller, otvifvelaktigt betraktas icke såsom tjufgömmare, utan såsom medgerningsman (och sålunda t. ex. blifva ansvarig för qvalificerad stöld, derest han varit medveten om den qvalificerande omständighetens föreliggande). Tjufnaden, ehuru genom apprehensionen »konsummerad» i den meningen, att straffbarhet för fullbordadt brott inträder, så snart denna punkt. hunnits, är dock icke afslutad, så att den skulle kunna anses såsom något förflutet förr än åtminstone ablation egt rum: under tiderymden mellan apprehensionen och ablationen måste tjufnaden betraktas såsom alltjemnt under utförande, och hvarje under denna tid inträdande brottslig handling såsom antingen gerningsmannahandling eller (egentlig) delaktighetshandling.
2) Förhållandet emellan objektet för fördeliktet och objektet för tjufgömmeriet.
Lagens uttryck, »något af hvad stulet är», skulle, bokstafligen tolkadt, innebära fordran på full identitet mellan fördeliktets och tjufgömmeriets objekt. En förvandling af stulna varor i penningar eller af stulna penningar iv aror, eller ett utbytande af stulna varor emot andra – kanske till och med en vexling af stulna penningar – skulle således medföra, att den tillbytta saken, såsom icke identisk med den stulna, icke vore objekt för tjufgömmeri. Ehuru man nu visserligen måste anse, att den bestulnes eganderätt (bortsedt, under omständigheter, från vexling af penningar) icke sträcker sig till dessa tillbytta saker (så att han skulle kunna separera dem ur tjufvens förmögenhet), kan likväl nämnda tolkning icke upprätthållas: verkan af tjufgömmeribestämmelsen skulle dermed i många fall, särskildt vid penningestölder, blifva helt illusorisk. Man måste derför göra frågan om tjufgömmeriobjektet oberoende af målsegandens eganderätt, och lösa den i öfverensstämmelse med det praktiska behofvet, som kräfver straffbarhet i sådana fall, hvilka till realiteten (ͻ: med hänsyn till tjufvens
