graderna sammanslogos till en): det till tredje qvalifikationsgraden hörande fallet, att gerningsmannen »genom ansigtets färgning eller genom förklädning sökt göra sig okänbar», borttogs (derom jfr. Lagutsk. Bet. 1847-8, nr. 58, s. 521. Snatterigränsen bestämdes till femton riksdaler. Värdets öfverstigande af den ofvannämnda qvalifikationsgränsen (1000 riksdaler) upphörde att vara allmän skärpningsgrund, men förde tillgreppet quoad hoc under första qvalifikationsgraden. Itereradt snatteri öfvergick först vid tredje resan till stöld (jfr. Lagutsk. Bet. 1862–3, nr. 35, s. 32). Bestämmelsen om qvalificerad anstiftan bortföll; beträffande mindre väsentlig delaktighet upptogs ur förslagen reqvisitmomentet om vinning af brottet såsom villkor för gerningsmannastraff. Äfvenså upptogs ur förslagen förberedelse§ (men, jemlikt Lagutskottets förslag, icke politibestämmelserna).
Första ändringen i 20 Kap. af 1864 års Lag skedde genom K. F. 19/7 1872, då iterationsstraffen mildrades; den nästa genom K. F. 16/6 1875, då viss åverkan enligt 24: 3, af värde öfver snatterigränsen, öfverfördes till 20 Kap. såsom stöld; i öfverensstämmelse med denna värdegräns mellan tjufnad och åverkan gjordes ett tillägg i tjufgömmeri§. Slutligen erhöll Kap. sin nuvarande lydelse genom L. 20/6 1890, som, utan förändring i reqvisitet, alldeles borttog de två första qvalifikationsgraderna (men i stället väsentligt höjde straffmaximum för enkel stöld), och bibehöll blott den tredje graden såsom numera enda qvalifikationsgrad; det ofvannämnda eljest borttogs ur bestämmelsen i den nuvarande 20: 4 m. 6. Asperationsprincipen utvidgades till att omfatta icke blott sammanträffande af särskilda stölder (och inbrott), utan äfven af dylikt brott och snatteri (dervid rättspraxis dock redan förut antagit fortsatt förbrytelse i stallet för realkonkurrens); deremot ersattes för sammanträffande, vid ett tillgrepp, af särskilda qvalifikationsomständigheter, asperationen med den vanliga
