tydligen äro att på detta område utsträcka synpunkten af fortsatt förbrytelse till det längsta möjliga. Dock kunna naturligen, med växande tidsskillnad etc., fall uppstå, der en realkonkurrens emellan 20: 2 och 24: 3 (såväl som emellan flere brott enligt 24: 3) inträder: hur mycket än andan i 20: 8, 9 må tala häremot, gör bokstafven i sagda detta resultat oundgängligt.
5) Förhållande till andra brottsinstituter. Till rån enligt 21: 4 kan handlingen, likasom annan stöld öfvergå, om brottslingen, anträffad bar gerning, sätter sig med våld eller hot, som innebär trängande fara, till motvärn emot den, som vill återtaga hvad redan kan anses tillgripet. Deremot täcker ordalydelsen i nämnda lagrum icke det fall, att brottslingen öfvar motvärn emot den, som vill hindra honom att afverka, då ännu intet tillgrepp skett och således intet återtagande är möjligt. Då en extension af 21: 4 icke är tillrådlig, lärer för dylikt fall endast återstå att, såvidt handlingen likväl konsummerats enligt 20: 2, använda 20: 4 m. 6 (ehuru ordalagen, strängt taget, utesluta våld och hot af sådan intensitet), och derest den icke konsummerats, straffa våldet eller hotet såsom del. sui gen. efter 15 K. etc. Än mindre kan, beträffande den i 20: 2 nämnda handling, 21: 4 ifrågakomma, försåvidt värdet af det tillgripna understiger femton kronor. För dylikt fall blir 24: 16 tillämplig, i konkurrens med 15: 22 eller 23 (men icke i konkurrens med 24: 3; jfr N. J. A. 1899, 542). – Ett något mindre prononceradt motvärn än det i 21: 4 förutsatta, kan, försåvidt; värdet går öfver femton kronor. göra handlingen till qvalificerad stöld enligt 20: 4 m. 6. Efter lagens uttryckssätt har man i detta fall ingen anledning att, i fråga om handlingens fortskridande, fordra mera, än att brottet konsummerats enligt 20: 2. d. v. s. att objekt af ifrågavarande art lösgjorts från fastigheten (äfven om det icke apprehenderats). Men går värdet icke öfver snatterigränsen, skulle man icke kunna tillämpa 20: 4 i. f.;