herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus. tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;
- 5. om man svikligen tager något från barn, som ej
fyllt tolf år, eller från afvita;
- 6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna,
olofligen bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning. Lag den 27 Juni 1902.
I) till mom. 1.
(M. B. 42: 1; L. K. 22: 3 m. 2; L. B. 23: 3 m. 2; K.
F. 4/5 1855, § 4; Str. L. 16/2 1864, 20: 4).
1) Brottssubjektet. Den generella klausulen »annan enskild tjenare» visar, att de formella aftal, som Lagen utbildat för samtliga uppräknade exempel, icke äro moment i brottsreqvisitet: brottssubjektet inskränker sig sålunda icke till »lagstadda» tjenstehjon etc. Dermed uppstår nödvändigheten att bestämma uttrycket enskild tjenare. Lagen använder detta eller liknande uttryck vid olika tillfällen, men icke såsom strängt teknisk term, utan såsom ett något sväfvande begrepp, hvars omfång måste härledas ur ratio legis för den särskilda lagbestämmelsen. Sålunda har, i R. B. 17:7 (»eget husfolk och enskilda tjenare»), rättspraxis, vid obenägenheten att utsträcka jäfsområdet utöfver det nödvändigaste, knappast visat sig böjd att anse annan person såsom jäfvig på denna grund, än den som antingen varit partens lagstadde tjenare (enligt Legost. eller K. F. 18/6 1864; eller varit i hans »bröd» och haft en sysselsättning analog med lagstadd tjenares. Grunden är i nämnda lagrum det nära personliga förhållande till parten, som kan antagas, genom pietets- och auktoritetshänsyn, bringa ett sådant, vittne i en svår intressekollision och påverka hans uppfattning och utsaga. Utan tvifvel finnes intet skäl att i här behandlade lagrum fatta uttrycket så inskränkt. Lagens grund är här en annan, såtillvida som, jemte nämnda