födoämnen, som innehålla mer eller mindre socker, utan att de veta det, eller tänka derpå.
Saltet är den smakligaste kryddan vid all matlagning och är nödvändigt för den rätta och helsosamma blandningen af kroppens safter, och derigenom också för vår näring och vårt lif. Saltet utgör öfver hälften af de fasta beståndsdelarne i blodet och i allt som utrensas ur kroppen, såsom svett, tårar, urin o. s. v.
En annan fråga är om det är sparsamt att nyttja mycken »saltmat», ty den ökar starkt omsättningen i kroppen.
Saltet är emellertid ett oumbärligt ämne, som alltid i stor mängd afföres från kroppen; denna förlust, som gör blodet fattigare på salt, måste ersättas, om den ej skall verka skadligt på blodblandningen och på kroppens helsa. Men vägen till blodet går genom matsmältningen, och denna fordrar att de beståndsdelar, som äro nödvändiga för andhämtningen och for kroppens näring, skola finnas i maten. Således också saltet. Det gör blodet bättre passande för kroppens näring och bringar ordning i afsöndringarne, samt förebygger och aflägsnar derigenom en nedtryckt sinnesstämning. Detta bevisar, hvad här oftare är omhandladt, att det är kockens och matlagningens uppgift att välja och tillaga de födoämnen, som skola förtäras, så att de blifva mest närande och bäst passande att ersätta kroppens förluster och fylla dess behof.
Det är icke blott menniskor och djur, men också vissa växter, som behöfva salt till sin näring. Der saltet felas, vantrifves både kropp och lif. Vi få sålunda också en hel del salt med de ämnen af djur och växter, som vi förtära.
Behofvet af salt är olika och rättar sig efter det lefnadssätt en enskild person eller ett helt folk förer, samt efter väderleksförhållanden. Ju mera salt födoämnena i sig sjelfva innehålla, desto mindre behöfva de saltas och desto mindre smak för salt har man också. Följaktligen finnes det menniskor, som behöfva mycket salt och andra, som icke behöfva så mycket. Folket i fjällbygderna och i det inre af landet förtär en mängd saltmat, medan kustboerna på många ställen synas hafva nog af det salt
