sin »styrelse» gjorde de allt mer oberoende af den svenska. De drefvo rent af politik på egen hand. 1280 slöto tyskarna i Visby förbund med Lübeck på tio år att skydda handeln på Östersjön[1] och det skedde fullkomligt utan svenske konungens inblandning. 1285 inläto sig samma tyskar i de vendiska städernas strid med Norge och konung Magnus Ladulås ansågs till den grad stå utom denna strid, att han antogs till medlare mellan parterna[2]. — Ännu mindre blef Birger Jarls bestämmelse efterlefd, att tyskarna skulle »kallas svenskar».
Nästa regent, som försökte stäcka tyskarnas isoleringssträfvanden i Visby, var Magnus Ladulås. Och han gjorde det med större framgång. Vi spåra denna sträfvan redan i hans förhandlingar med Gotland 1285, just samtidigt med att han som medlare i den norska striden måste ha fått se de gotländska förhållandena på närmare håll. Som sändebud till Gotland skickade Magnus nämnda år »dominos Amundum Haraldson et Johannem archidiaconum Vpsalensem» och de träffade med gotländingarna öfverenskommelser, som sedan föranledde ett öppet bref från konungen till samma gotländingar[3]. Konungens sträfvan enligt detta bref gick ut på att göra gotländingarnas skattskyldighet mera konstant och mindre beroende af deras eget godtycke samt göra Gotland likställdt med det öfriga Sverige i fråga
- ↑ S. T., I, n:o 135.
- ↑ S. T., I, n:o 139, 140.
- ↑ S. T., I, n:o 141.
visbyrätten ingenting annat är än den med lübsk rätt blandade. Påminna vi oss, hvad som ofvan sagts om appellationsstriderna (se s. 92 ff.), kunna vi förstå, hvarför utställarna af 1277 och 1299 års urkunder begagnat de olika uttrycken. Det förra året var Visby ännu öfverjurisdiktionsort, det senare hade Lübeck blifvit det.
