underkastelseurkunden ett bjärt ljus. Lika fullständigt som landsbygden misslyckades, lika fullständigt lyckades
För att komma till dessa resultat erkänner Hildebrand själf (s. 132), att han måst afvika från “de föregående beskrifvarnes uppfattning och (från) ordalydelsen af 1288 års bref“ (underkastelseurkunden). Han framhåller nämligen, att denna “ordalydelse ... synes ... gifva vid handen att Visbyborna år 1288 ställdes till rätta för en första anläggning af murar kring staden“ (s. 131). Skälen till att han kommit till de anförda resultaten sammanfattar H. sålunda: “bestämmande för min mening ... är dels den omständigheten att Visby måst hafva egt en ringmur långt förr än 1288, dels den omständigheten, att ingen rimlighet finnes, att Visbyborgarna efter 1288 års underkastelse vågade under den närmaste tiden ens tänka på någon åtgärd till murens förstärkande, dels den omständigheten, att en längre tid bortom år 1288 knappast så mycken lifskraft fanns kvar i Visby, som erfordrades för den penningar och tid kräfvande till- och påbyggnaden af muren“ (s. 132). Såsom ytterligare skäl torde böra framhållas, hvad H. förut säger om ordalydelsen i underkastelseurkunden, att enligt den “murbyggandet är ett fullbordadt faktum“ — att underhandlarna “förbehålla sig ingen rätt att bygga vidare“ (sista kurs. af H., s. 131) samt hvad han säger om själfva arkitekturen i vissa partier af murarna, att rundbågar där förekomma och att dessa näppeligen skulle ha tillkommit, om det varit på en tid, då spetsbågen begynt användas (s. 132).
Hvad först själfva bevisföringen beträffar så talar emot H., att han förkastat Strelows uppgift, ehuru den i fråga om ett förestående murbyggnadsarbete bestyrkes af franciskanernas annaler, samt att han måst kringgå den tydliga ordalydelsen i 1288 års underkastelseurkund. Hvad sedan skälen därtill beträffar så synes mig det första bevisande endast under den förutsättningen, att visbygotländingarna före 1288 utgjort en från landsbygden strängt afskild stadsmenighet. Jag har försökt bevisa, att så icke var förhållandet, utan att visbygotländingarna länge hade samma intressen som landsgotländingarna och att de ända till 1288 rättsligt räknades som landsbor. Behofvet af en skyddande mur fanns därför icke, förrän skilsmässan formligen kom till stånd. Se ofvan, s. 104, n. 3. Hvad det andra skälet angår så stöder det sig på en, som mig synes, oriktig tolkning af underkastelseurkunden. Denna visar visserligen, att konung Magnus ansåg murbyggandet som ett brott, men
