Den nämnda urkunden är den första, under hvilken här afhandlade sigill bevisligen begagnats. Hur länge det funnits förut, veta vi ej[1]. Den sista urkunden, under hvilken det såsom de tyska gästernas sigill mig veterligt finns i behåll, är det ofvan nämnda kreditivbrefvet af 1291[2]. Under 1290-talet ha protester mot dess begagnande gjorts[3] och vi ha redan sett, hur 1299 ett formligt förbud mot dess användning på Gotland utfärdades[4]. Såsom de tyska gästernas sigill hade det därmed spelt ut sin roll.
Detta sigill finns afbildadt hos Wallin[5] och Lindström[6]. Det är en hoparbetning af B och C. Från det förra har det fått gumsen med nimbus och fanan samt kalken framför gumsen. Från det senare har det erhållit liljeträdets öfre del, men liljorna äro mera stiliserade och detaljerna äro mera heraldiskt stela än på förebilden. Dessutom ha nya element tillkommit, som visa, att man försökt att få ett så rikt utstyrdt sigill som möjligt. Så ha på liljans öfversta delar placerats trenne dufvor(?) och omskriften
- ↑ Lindströms antagande (Anteckningar, II, s. 12), att det är “högst från medlet af 1200-talet“, är ogrundadt.
- ↑ Se ofvan s. 86. — Enligt Lindström (Anteckningar, II, s. 13) har det 1556 begagnats under en urkund, som utfärdades af 12 borgare i Visby, hvilka fritogo borgmästaren där för ett visst domslut.
- ↑ Se Rigas bref till Visby 1295, H. R., I, n:o 71.
- ↑ Se ofvan s. 94 f.
- ↑ Gothl. Saml., I, Tab. II, fig. 1.
- ↑ Anteckningar, II, s. 14, fig. 2. Lindström angifver äfven därstädes, hvarifrån han fått sin afbildning.
detta antagande motsäges hvad dess första del beträffar af 1287 års urkund.
