borgarna i Visby (Thevtonicis civibus de Visbu) tog påfven dem, deras stad och hamn i sitt och den romerska stolens beskydd (vos, civitatem et portum vestrum sub beati Petri et nostra protectione suscipimus). Dessutom förbjuder han uttryckligen hvar och en att tillfoga tyskarna svårigheter och afbräck i deras sträfvan för ösländingarnas och andra hedningars omvändelse (expressius inhibentes, ne quis, pro eo qvod ad osilianorum et aliarum gentium conversionem intenditis, vobis molestiam inferat vel gravamen).
Denna bulla är tydligen tillkommen med anledning af de tilldragelser, som beskrifvas i Henriks af Lettland krönika under år 1226[1]. Enligt denna fick den påflige legaten Wilhelm af Modena, medan han om våren sagda år låg och väntade på gynnsam vind för att öfverfara från östersjöländerna till Visby, underrättelse om ett fruktansvärdt röfvartåg, som ösländingarna företagit mot Sverige. Efter ankomsten till Visby predikade han därför öppet korståg mot de »skändliga ösländingarna». Men endast de tyska köpmännen togo korset. Gotländingarna nekade (Gothi renuunt).
Utan svårighet igenkänner man i detta gotländingarnas och tyskarnas olika beteende i den ösländska korstågsfrågan ett utslag af den intressekamp, som rasade mellan de gotländska landtmännen och de tyska borgarna i det unga stadssamhället. Gotländingarna hade, som vi sett, urgamla handelsförbindelser här borta i öster och funno mera öfverensstämmande med sin fördel och sina traditioner att göra gemensam sak med ösländingarna emot tyskarna än tvärt om. Men i denna intressekamp råkade de i strid med kyrkan, hvars sak tyskarna klokt nog gjort till
- ↑ Heinrici Chron. Lyv., XXX, 1.
