Men mera om dem längre fram. Visby blef ej ett stadssamhälle hvarken genom de gotländska byinvånarne eller genom de främmande gästerna. Ingendera utgjorde en ständig handelsbefolkning därstädes, de förra, emedan deras sysselsättning ej förnämligast var riktad på handelsvärf, de senare, emedan de blott tillfälligtvis besökte platsen. Först när främlingarna (och bland dem intogo tyskarna ett så framstående rum, att vi behöfva räkna endast med dem) begynte bosätta sig i Visby, uppstod där en befolkning, som ständigt sysslade med handel och samfärdsel och som genom denna sin sysselsättning skilde sig från landsborna. Anledningarna till bosättningen voro af mångfaldig art, men torde, åtminstone i början, ha så godt som uteslutande sammanhängt med handeln. Ehuru Visby var endast en mellanstation, behöfdes där personer, som sörjde för handelsvarornas förvaring och magasinering, hjälpte till med lossning och lastning, sörjde för sjukas vård och aflidnas begrafning, kontrollerade varuomsättningen, öfvervakade ordningen, skipade rätt mellan stridande o. s. v. När handeln blef lifligare, flyttade mången köpman från de inre tyska städerna, som lågo mindre gynnsamt för en vinstgifvande handel, öfver till Visby och började där egen handel[1].
Hur tidigt den första bosättningen af tyskar i Visby ägt rum är omöjligt att urkundligt bestämma. I nämnvärd
- ↑ Vi måste erinra oss, att denna tid ännu ingen kommissions- eller speditionshandel förekom, hvarför de inlandsstäder, som ville deltaga i den stora östersjöhandeln, först måste föra sina varor “über Land und Sand“ till närmaste hamnstad, där hyra egna fartyg eller gifva sig i kompaniskap med andra och sedan personligen i främmande land idka handelsrörelse.
hinaufzurücken sein“, Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 46. Detta kommer, enligt hvad jag ofvan s. 24, n. 1 sökt göra gällande, sanningen närmast. Schäfers åsikt, se ofvan, ibid.
